I Djungeltrumman #41 pratar vi med fyra konstnärer verksamma i Göteborg. Deras uttryck skiljer sig åt, från duk till dator, och här berättar de om sitt eget konstnärskap, vad som inte är konst och hur Göteborg är som konststad. Det här är Lovisa Sköld.

Hur blev du intresserad av konst?
– Min morfar var hobbykonstnär, så redan som liten blev jag fascinerad av hur han kunde måla av saker som han sedan hängde upp på väggarna. Därefter växte intresset successivt. Under skoltiden tillbringade jag många håltimmar i bildsalen och besökte en hel del konstmuseum.

Vad är det du gör, och hur länge har du gjort det?
– Mitt främsta uttryck är måleri. Det har jag sysslat med aktivt i fyra år, innan dess mer sporadiskt. Jag började med akryl men de senaste åren har jag övergått helt till olja. Det passar mina motiv bättre. Förr hade jag hade en föreställning om att oljemåleri skulle gå stick i stäv med min rastlösa personlighet. Jag hade fel, jag känner mig aldrig så tillfreds och lugn som när jag målar. Tiden står helt stilla och jag kan måla i sex timmar utan paus för jag är så inne i det.

”Jag gillar inte videokonst, det är ofta svårtillgängligt och kräver så mycket av betraktaren”

Hur tycker du att Göteborg är som konststad?
– Jag gillar Göteborg och som konststad är den okej. Här finns allt från ateljékollektiv till konstmuséer. Den är lagom stor för att kunna arrangera utställningar och saker försvinner inte i mängden. På sistone har jag haft flest kunder i Stockholm och jag ser inget problem i att bo här och skicka konst till en annan plats.

Vilken konstform är roligaste – och vilken gillar du inte alls?
– Jag anser att måleri är roligast att titta på, nu är jag visserligen partisk men det går att använda sig av så många olika sätt och stilar. Det är svindlande att tänka att vissa verk som är målade för flera hundra år sen fortfarande finns kvar idag för oss att njuta av och fundera över deras innebörd.

– Jag gillar inte videokonst, det är ofta svårtillgängligt och kräver så mycket av betraktaren. Man ska ta sig tid att kolla på hela verket, annars kanske man missar vad konstnären vill säga. Måleriet är mer direkt, fem sekunder kan räcka för att bli drabbad.

Vem ser du upp till?
– Jag ser upp till Siri Derkert och Hilma af Klint. Båda var fantastiska konstnärer med helt olika uttryckssätt.

Om din konst var en maträtt, vilken maträtt skulle den då vara?
– Den skulle vara en stor påse med lösgodis. Färgglad och söt på ytan men syrlig och sur inuti.

Lovisas konst hittar du på på hennes Instagram @svensktoppen eller på lovisa.dunked.com. Intervjun publicerades först i Djungeltrumman #41.