Det är 2003 och min kompis Mara smsar mig: Det ligger en platt råtta i korsningen Vasa Viktoriagatan. Svarar: Jag går dit med en gång. Tack!

Jag är 20 år och samlar på synintryck av platta djur. Överallt hittar jag utsmetade grodor, småfåglar vars vingar pressats mot marken likt solfjädrar, blodiga duvor och grävlingar längs motorvägen som ser ut som kriget. Jag vill titta länge, inspektera inälvor som smetats ut och förstå det fysiska förfallet. Tycker bäst om när djuren är riktigt platta. När deras innehåll har försvunnit spårlöst och det bara är ytan och konturer kvar. Grodor är bäst på att bli riktigt platta. Jag funderar länge på var innehållet tar vägen och hur det där platta en gång har varit ett liv. Jag frågar folk jag träffar om det: ”Var tror du innehållet tar vägen? Är det andra djur som ätit? Är det regnet som sköljer bort eller bilar som liksom tar med sig delar av djuret på sina hjul?” Det är aldrig nån som svarar på mina frågor. Jag får bara konstiga blickar tillbaka.

Mitt samlande var en galenskap. Jag var varken intresserad av djur, anatomi eller trafikskador hos grävlingar, jag var intresserad av döden. Eller besatt är nog en bättre beskrivning.

Döden hade några månader tidigare satt sig rakt ner i mitt liv och efter det vägrat att flytta på sig. Jag skrek ”gå!”, men döden lämnade mig aldrig. Testade att vara fullast i stan och pinsam. Döden stod kvar. Badade i iskallt vatten. Döden hoppade också i. Klättrade högst upp på berg, byggnader eller träd och tittade ner, och döden klättrade med.

Det fanns ingen utväg. Döden vägrade att lämna mig och jag var tvungen att göra döden till min. När jag var 20 år blev jag besatt av döden. Det var en ny strategi för jag orkade inte längre försöka fly.

Pratade om döden med alla jag träffade. “Vet ni att döden finns?” skrek jag. “Vet du att du kan dö?” viskade jag i svettiga öron på dansgolven. “Jag har sett en död!” berättade jag för främlingar jag promenerade hem med. Det insjunkna ansiktet i kistan, munnen som inte längre såg ut som hans, de stela händerna och smala fingrarna som en gång hade torkat mina tårar. Så kalla och oigenkännliga i kistan. “Jag har sett min älskade ligga död i en kista!” skrek jag i allén. Det var mörkt ute och varje gång fick jag gå hem ensam.

Nån gång lärde jag mig att leva med döden. Slutade försöka fly och slutade vara besatt. Vet inte när det hände. Vet inte när jag slutade samla på synintryck av platta djur eller när jag inte längre skrek ut min ångest till alla jag träffade. Vet inte när jag lärde mig att döden är något jag behöver bära med mig. Men det hände. Döden är verklig i mitt liv och kommer att hända igen. Det finns inget jag kan göra. Bara leva. Ta livet och döden på allvar. Även om jag inte samlar på synintrycket av platta djur längre så händer det att jag ser dem, ser dem ligga utsmetade på marken och då tänker jag att döden är en jävla jävel som kommer och tar våra älskade ifrån oss.

Emmy Rasper, programledare på Sveriges Radio. Under hösten aktuell med podcasten Psyket, ett program om psykisk hälsa och ohälsa.