Krönika: Öppningar

Frida Bergkvist Frida Bergkvist
Publicerad

Jag har morgon-scrollat, fortfarande blåögd och oförstörd, och i ren och skär förskräckelse mötts av flyktigt könshår och ett naket V. Jag är mitt i det, mitt i normen om tvåsamhet, mitt i jakten men också mitt i rådlösheten. Så likt förbannat fortsätter jag, fortsätter att swajpa åt höger men också, allt oftare åt vänster. Jag fortsätter att leta och fortsätter att förundras, över sexismen och tanklösheten, över ändlöst ordvitsande och opassande inviter.

Det sägs ju att det sista som lämnar människan är hoppet, och jag lever på det. Jag fortsätter att veva med pekfingret åt vänster, men märker samtidigt hur jag blir allt mer osäker. Bör jag nöja mig? Vem tror jag egentligen att jag är?

På skärmen uppenbarar sig en naken överkropp som bryts av av ett par spräckliga Björn Borg-kalsonger, tätt följt av ett par löst sittande, gröna cargobyxor. Figuren framför mig står vänd mot kameran, med ett gevär i famnen och något som närmast kan liknas med en räv, hängandes runt halsen. Bredvid honom står en mörkgrön Volvo och ett flak med Norrlands Guld. Nej, jag bör nog inte nöja mig ändå.

Det plingar till och mobilen vibrerar igen. Längst upp på skärmen blinkar ett meddelande till. “Hej, ska vi älska?”. Tätt därpå, ett till. “So cjut I die“. Jag suckar och bestämmer mig. Drar fingret åt vänster igen. Denna gången med säkerhet: Jag nöjer mig inte.

För det besluten jag tar, de är inte enbart baserade på hårväxt, utstyrslar och frisyrer, utan de handlar också om kontaktsförsöken. Så lama, så tama, och de gånger någon som helst ambition yttras: så dumma. Samtidigt som jag bestämde mig mig för att inte nöja mig, bestämde jag mig också för att dela med mig.

Efter tre år som van “Tindrare” har jag sett mycket. Hutlösa förslag, en förarglig mängd giphys med viftande ögonbryn och blanka hundögon som tittar in i kameran för att strax därefter, helt obesvärat be om “nudes”. För er, här är en skörd.

Publicerades i Djungeltrumman #48.

krönika
Powered by Labrador CMS