Krönika: kläder med makt

Emma Furehill Emma Furehill
Publicerad Senast uppdaterad

Yrken med uniform tycks så gott som alltid ha haft en respektingivande inverkan på lejonparten av allmänheten. Även om den sunda insikten att det trots allt handlar om vanliga människor där inne i uniformen verkar ha blivit mer utbredd det senaste årtusendet.

Nu levde ju inte jag på 50-talet, men jag har ändå en känsla av att snart sagt varje yrkesgrupp som dåförtiden klädde sig i likadana kläder fick närmast för stor respekt, och detta bara på grund av persedlarna. Sa doktorn något var det hugget i sten, ty den vita läkarrocken både var – och har till stor del förblivit – en symbol för något oförvitligt och liksom högre stående.

”Som en slags Stålmannen alltså, om än med käkkirurgsutbildning.”

Inför min gigantiska käkoperation för ett femtontal år sedan krävdes ett helt batteri med prominenta käkkirurger för att såga i mig. En var rent av influgen från Australien, även om han kanske hade något mer ärende i landet än att bara bygga om min käke. Under alla besök, såväl innan som efter, kände jag verklig respekt för dessa herrar i vit rock. Och det blev mer än uppenbart hur mycket mer rocken var, än bara ett stycke ofärgat tyg i osmickrande modell. Vid ett tillfälle stötte jag på den äldsta i gänget i civila kläder. Bortom sin professionella kontext var han en herre i ytterst sparsam storlek, och på gränsen till osynlig i sin framtoning. Som en slags Stålmannen alltså, om än med käkkirurgsutbildning.

Dock tycks läkarrocken numera ha tappat en smula av sin makt, då den litegrann kidnappats av andra yrkesgrupper. Nuförtiden bärs ju något liknande även av allehanda hud- och make up-rådgivare, så den verkar vara mer allmängods, på gott och ont. Själv är jag tacksam över att verka i en bransch där klädkod icke fordras.

Krönikan publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #45

krönika
Powered by Labrador CMS