Krönika: “Jag ville stoppa in halva cancern i mig”

Lotta Rydberg Lotta Rydberg
Publicerad

Vad händer när den man älskar drabbas av cancer? Lotta Rydberg var 27 när hennes man fick beskedet och berättar om hur livet förändras och hur cancern lärt henne känna.

I flera år hade vi pratat, funderat, diskuterat och planerat. Vi hade flängt runt en del, rest, bott på olika platser, studerat. Men framtiden hade aldrig tidigare varit lika närvarande som den kändes nu. Det var nu vi skulle slå oss ner, blicka framåt. Men aldrig i vår vildaste fantasi hade vi kunnat ana vad framtiden egentligen skulle ge oss.

Jag var 27 år och du var 30. I en vecka hade vi vetat att den molande smärta du känt i magen berott på någonting. Läkarna hade gjort ytterligare undersökningar när telefonen ringde halv sex på kvällen. Det var mig läkaren ringde. Jag minns inte allt som sades. Men jag minns att de sa att det är väldigt allvarligt. Att det krävdes väldigt mycket för att du skulle kunna bli frisk.

Med ett telefonsamtal raserade inte bara vår gemensamma värld, även alla våra framtidsplaner avbröts. I ett svep förvandlades alla våra drömmar istället till stora frågetecken.

Jag vet inte hur man ska beskriva känslan, den fruktansvärda maktlösa känslan. I den stunden hade jag kunnat göra vad som helst för att på något sätt dela sjukdomen med dig. Jag ville stoppa in halva cancern i mig så att vi kunde gå igenom det tillsammans, men det enda jag kunde göra var att bestämma mig för att finnas vid din sida, fullt ut.

”Vi lärde oss aldrig att leva med cancer men jag vet att vi har levt”

Tre år senare har vårt liv utvecklats till en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Tre år av flera lyckade behandlingar med cellgifter och operationer, men också tre år av kraftiga återfall och bakslag. Många gånger har jag känt mig otillräcklig. För hur mycket jag än vill byta plats med dig då dödsångesten knackar på så har inte det gått. Hur gärna jag än vill ta ett trollspö, svepa omkring dig för att ta bort allt det onda så är det inte möjligt. Hur många praktiska saker jag än försökt hjälpa dig med så är den fortfarande kvar. Den där jäkla förbannade cancern. Det där spöket som förföljer dig, som förföljer oss var vi än går. Det händer mycket på tre år. Hur kan vi fortfarande inte ha lärt oss leva med detta? Hur kan jag fortfarande inte acceptera att maktlöst stå bredvid?

Den 29 december försvann den så. Smärtan, ångesten och oron. Den 29 december slutade ditt hjärta att slå. Du får nu vila min älskling. Jag var hos dig hela tiden då din smärta sakta försvann, men min på riktigt tog vid. Det gör så ont men jag ska vara stark. Du har lärt mig mycket om livet. Om vad som är viktigt att fokusera på. Och hur jävlig denna cancer än må vara, så har du lärt mig känna. Vi lärde oss aldrig att leva med cancer men jag vet att vi har levt. Fullt ut sedan cancern för tre år sedan bombarderade våra liv. Jag vet det. Men nu får du vila, min älskling. Det är okej, vila nu.

krönika
Powered by Labrador CMS