Krönika: Glömska och försoning

Aldijana Talic Aldijana Talic
Publicerad Senast uppdaterad

Aldijana Talic har sett filmen Hat och försoning om diskoteksbranden 1998 – och funderar på vad det betyder att glömma sina minnen på vägen. I en brand, på ett hav, eller i en vit skåpbil som kör genom Europa.

Jag läste det inför visningen, att han hade blivit skjuten 2013. Till döds, utgick jag ifrån. Mot slutet av dokumentären och efter en flod av tårar, vänder jag mig om, och snett bakom mig sitter en identisk version av människan från bioduken. Först ryser jag till över likheten men snart förstår jag att det är han och att han fortfarande lever – fast i min värld har han då precis fått livet tillbaka. Nebil.

Själv minns jag inte så mycket från när jag var liten. Nästan inget från innan jag var fem, sex. Men jag minns det här.

Det är sommar. Jag är nästan sju. Min mammas kusin Klaudija bor på samma gård. Den ligger intill en flod. Vi är ungefär jämngamla. Jag gillar att läsa, hon gillar att härja. Idag ska vi tjuvröka. Halmstrån. Det har Klaudija bestämt. En big deal för mig. Efter det här ska jag och mormor nacka höns och sen ska jag följa med min morbror på fotboll, någon stormatch med Crvena Zvezda om jag minns rätt – hursom, inte läge att lukta laglös.

Stråt smakar surt, beskt, nästan bränns på tungan och sticker i näsan. På tre sekunder har det brunnit ner och vi får inte så många fler minnen ihop, jag och Klaudija.

”När man flyr handlar allt om att överleva, inte leva”

För kort därefter fick jag lämna allt jag kände till. Allt förutom min mamma. Jag lämnade somrar och vintrar på den där gården intill floden. Blommor jag planterat med mormor och en hund jag fått i födelsedagspresent. Jag lämnade en klänning jag fått av min kusin och en filt jag sovit med sen jag var ett. Eller filten glömde jag nog bara att ta med mig. Fast när jag tänker efter, kan det ha varit så att den inte fick plats. Jag vet inte. Jag har glömt.

Men jag valde aldrig att glömma. Det bara blev så.

Det bara blev så någonstans i den vita skåpbilen som utan någon förvarning tog oss till en gränspassering. Bara blev så på en flotte över floden eller framför den kyrka som sprängdes precis när jag vände den ryggen. Kanske blev det så när jag för sista gången såg den person som var mig mest kär, eller så blev det så när jag för första gången vaknade upp på flyktingförläggningen i Flen.

Jag minns inte. Och vem vet när vi egentligen glömmer.

För när man flyr, handlar allt om att överleva, inte leva. Alldeles för länge handlar det om det. Man har inte plats för tårar och för saker som varit. När man flytt färdigt, fysiskt, fortsätter rotlösheten härja vilt inom en.

Och mitt i allt detta ska man anpassa sig. Till midsomrar, Allsång på Skansen, Sällskapsresan, public service, snus och Carola. Man ska förstå vilken myndighet och vilken försäkring. Man ska förstå innebörden av ordet kutym, lära sig att ställa sig i kö och att inte prata för högt.

”Nu är jag den som är privilegierad, och kan koderna”

Det är här vi möts. Alla vi som flytt. Alla vars tyngsta packning genom livet är den som vi bär full med minnen vi glömt.

Det är här vi möts, jag från Balkan, Nebil efter branden på Backa och flyktingarna på Centralen. Vi som länge glömmer att minnas. Vi som ska in i ett samhällsmönster. Vi som lever för att överleva.

Så när jag går ut ur salongen och så småningom passerar Centralen tänker jag på det där med att gå vidare. För nu är jag den som är privilegierad. Den som kan koderna i detta PK- samhälle. Den vars historia för många nästan inte räknas för att jag är ljus och blåögd och inte vet hur det är att behöva utstå riktig rasism. Den vars flykt inte var över ett riktigt svart och djupt hav, utan över ett stilla “gatt”. Den som nu kan formulera mig så pass väl att jag får chansen att berätta, här.

Önskar jag kunde gå fram till de som står där på Centralen och har glömt att packa sina minnen i de plastpåsar de bär och göra något för att lindra det som komma skall. Påminna dem om att för deras egen och alla andras skull inte glömma att berätta var de kommer ifrån. Att inte, som jag – vänta i 20 år och tills de upplever det genom någon annan. Eller att, som Nebil – få vänta med att berätta för alla andra tills en kamera finns ledig för att fånga just hans historia.

För vi som glömmer att minnas, vi blir aldrig barn av vår samtid.

FOTNOT: Och Nebil, ordet du letar efter när du pratar om barnen på fritidsgården är nog avtrubbad.

Aldijana Talic är journalist och skribent. Filmen Hat och försoning går att se på SVT play.

krönika
Powered by Labrador CMS