Spöken, utomjordingar och zombies får cirka ingen att darra these days. En riktig skräcksaga innehåller fett, kolhydrater och protein. Wtf, hur hände detta? Marcus Berggren funderar över historiens näringsskräck.
Vi är både fetare och mer ätstörda än någonsin. För inte så längesedan (se: förr i tiden) var det ingen som hade bra tillgång till mat förutom samhällets Carl-Jan-figurer (se: rika jävlar med kravatt). Vi var bonntölpar hela bunten och jobbade jämt. Och med ”jobbade” menar jag inte skicka mail och fika bulle utan jobbade: spott i nävarna, jord i röven och ryggen ur led kinda jobb. Blev man sugen på, ja till exempel, att fika bulle så var det inte bara att gå ner till den kroniskt deprimerade tanten på servicebutiken och köpa ett 28-pack frysbullar att möla till Better Call Saul s.1 ep.04 utan då fick man först plöja fyra fotbollsplaner åker med en halt oxe, så vete, gå i kyrkan varje söndag i sju månader och försöka lirka bedjande med en sträng gud att hen inte skulle fucka med vädret och sedan om man inte redan hade dött av typ en förkylning fick man skörda, luta sockerlag, rulla mandel, fila spån och vips: efter 13 månader, 8 dagar, 7 timmar och 42 minuter hade man en bulle. Som man skulle dela på med hela släkten OCH familjen nästgårds. Så ingen var varken tjock eller rädd för mat.
”Vad många utanför Gunde Svans innersta krets inte hade vetat innan var att det inte bara är socker som innehåller socker”
Men samhället har blivit bättre. Vi ger inte våra gamla till gamarna och vi skallar inte våra barn för att dom inte kan citera Gamla Testamentet ordagrant på hebreiska. Inte lika ofta i alla fall. Ytterligare en positiv grej är att vi har mataffärer. Man kan få tag på föda dygnet runt. Effekten är att vi har blivit smällfeta, alternativt livrädda för att bli smällfeta.
Det började med fettet. På 50-talet fanns en forskare vid namn Ancel Keys som väldigt gärna ville se kopplingen mellan att äta fett och bli fet. Makes sense ändå: fet av fett. Efter några slarviga tester av baconälskare och deras blodvärden var saken fläskfilé: man blir fet av fett. Och rädda blev vi. Inga mer svanhopp med snorkel och cyklop rakt ned i en pool fylld med ost, och grädden på kladdkakan byttes ut mot spaghetti.
Länge levde vi i fettskräckens välde. När jag var liten var det väldigt vanligt med ”light”-produkter vilket innebar att produkten innehöll nästan inget fett. Det tyckte alla var jättebra. Däremot innehöll samma produkt ofta 90 procent socker, glukos, druvsocker och annan skit. Det hade ingen någon åsikt om. Det enda farliga med socker var att det var dåligt för tänderna. Vuxenvärldens största invändning mot att vi barn skulle hälla hela sockerpaket i munnen och svälja var att dom inte pallade med att stå till svars hos någon grinig tandläkare.
Saker-jag-älskade-och-i-princip-trodde-var-rena-hälsokosten-på-90-talet: lättdryck, Coca-Cola, Risifrutti, Gorby’s, kebab och skagenröra. Som ni ser så var 90-talet rena medeltiden för näringslära. Med facit i hand måste en ganska stor del av okunnigheten kring näring varit barnets dunkla perspektiv … mina föräldrar måste ju ha fattat hur fet jag skulle bli när jag väl slutade med fotboll.
Men både min barnsliga syn på näring, mina byxor och samhällets syn på fett sprack. Det kom larmrapporter om att lättdrycken som föräldrar gav till sina barn för att ingen gillade vatten innehöll typ 90 sockerbitar per cl. Det kablades ut skräckbilder på amerikanska barn som drack för mycket Coca-Cola och fick hämtas med en grävskopa när dom skulle till skolan för att dom inte kom in i skolbussen. Plötsligt var det socker man blev fet av.
”Fast vi behöver ju inte stoppa våra föräldrar i munnen fyra gånger om dagen”
Vad många utanför Gunde Svans innersta krets inte hade vetat innan var att det inte bara är socker som innehåller socker (!) utan mer eller mindre allt som inte är en sten. Häxjakten tog fart och plötsligt innehöll light-produkterna varken fett eller socker … det var mest tomma förpackningar men man blev åtminstone inte tjock. Vi stannade inte där, utan ett mycket simpelt detektivarbete ledde oss från socker till det större samlingsnamnet ”kolhydrater”. Förut hade tallriksmodellen visat oss att ingen måltid var komplett utan arton potatisar, en klump ris, ett lass pasta med åtta brödskivor till – men dom dagarna var nu över.
Människan har gång på gång visat sig inkapabel att ha två motsägande tankar i huvudet samtidigt och så även denna gång. Om nu kolhydrater var så dåligt kan väl inte fett vara det? Fett måste ju vara bra då? Och så kom LCHF till. Första gången jag kom i kontakt med nämnda diet var vid ett medieuppbåd vars huvudrollsinnehaverska kallades för ”Fettdoktorn”. Där har ni titeln på en B-film jag skulle vilja se. Hon var en märkvärdig kärring i vit rock som skapade rabalder i den bantande världen när hon gick ut i direktsändning och sa att hon brukade götte-äta 4–5 ostskivor som mellanmål. Tilde De Paula höll ju på att kissa ner sig p.g.a. överhettning i hjärnan där i morgonsoffan. Hade hon och dom andra TV4-profilerna (som gissningsvis är Sveriges mest fåfänga människor alla kategorier) ätit fel i alla år? Nu skulle dietist-huvuden rulla.
Så varken fett eller socker är särskilt bra. Vad fan ska man då äta? Just det: protein. Näringsämnenas kronjuvel. Vad muskler är gjort av. Protein kan man äta tills man skäms utan att skämmas för det. Det som har visat sig vara farligt med protein är att ett för högt intresse av nämnda näringsämne inom loppet av bara några månader kan förvandla en till en rippad människa som älskar speglar och som har en specialbyggd matlåda med broccolifack. Det kan i värsta fall mynna ut i en galopperande paranoia över att all näring vill ens kropp ont.
Det är fler personer som har ett sunt förhållande till sina föräldrar än vad det är som har ett sunt förhållande till mat. Fast vi behöver ju inte stoppa våra föräldrar i munnen fyra gånger om dagen. Vi älskar att äta men vi är livrädda för att bli tjocka. Så vad göra? Jag önskar att jag hade varit kapabel till att skriva ett uttömmande, humanistiskt brandtal som gav oss vägledning, men det ligger inte för mig. Det enda jag kan skicka med er är dom bevingade orden från Rage Against The Machines enda bra låt: ”Fuck you I won’t do what you tell me”.
