Jakob Hellman spelar ikväll, tisdag, kl 19.00 på Liseberg. För ett par månader sedan kollade vi läget med honom för den stundande turnén för Göteborgs-Postens räkning. Nu tycker vi det är läge att alla icke-GP-prenumeranter får läsa legendarens ord.
För över två decennier sedan släppte Jakob Hellman sitt hittills enda album,
…och stora havet, som blev en riktig klassiker. Sedan försvann han nästan helt från offentligheten. Först på senare år har den nu 46-årige popsångaren återvänt till musiken.
Hur är din relation till den 24-årige Jakobs texter och musik?
– Jag känner en viss ömhet mot mig själv som 24-åring, men jag har väl fått lite distans. Låtarna funkar fortfarande men på ett annat sätt. Jag kan ju inte leva upp till mig själv som 24-åring. Men jag känner mig mig fortfarande vital. Jag återupptäcker små saker i låtarna, och kommer ihåg varför jag skrev dem från början.
Vad kan vi förvänta oss av fredagen?
– Ja, det är en Jakob Hellman-spelning, tillsammans med några killar som kallar sig Nerverna som annars spelar med Mattias Alkberg. Bland dem har jag Magnus Ekelund som supportar, han kör både några egna låtar innan och stämsjunger med mig. Det blir även några nya låtar.
Hur känns det att generation efter generation fortfarande upptäcker din musik utan att du inte släppt något nytt på så länge? Varför är det så tror du?
– Jag tror att det är för att det är en bra platta, men också för att jag inte gjorde några fler, det blir lätt att hålla reda på. Det blir lite nostalgiskt, även för dem som var unga eller inte ens födda när plattan släpptes. Sedan gjorde Allsång på Skansen en del, nu kommer även de som var äldre redan första varvet fram till mig och vill prata. Det har aldrig varit på mycket uppståndelse som efter det.
Lisa Stevik
