Jonas Gustafsson från Division of Laura Lee släpper låtar från soloprojektet  Horse and Bass. Läs om komplicerade relationer till hästar och om att göra det som faller en in. 

Hur föddes iden till Horse and Bass?
– Jag har skrivit musik så länge jag kan minnas och nästan alltid haft någon eller några vänner att dela den med. När jag lämnade Göteborg för ett liv på landsbygden kände jag att jag saknade musiken. Så fick jag äran att kompa Martin McFaul på en session i Autodidakt Studios som min käre vän Mattias Nyberg opererar i och passade på att sälja in en idé om att spela in några av mina låtar. Sedan fick jag bråttom att skriva ett par nya. Eftersom det inte lät som typiska sånger av Jonas Gustafsson så fick jag hitta på ett alter ego, Horse and Bass.

Namnet kommer enligt dig från ditt förflutna som basist och din ansträngda relation till hästar, berätta mer om din relation till hästar. 
– Min familj består av sex individer varav två är hästar. Mycket vackra kusar. Jag rider inte själv, får mest sköta underhållet, hö och vatten. Haga in nåt grönområde och snickra på stall ibland. Ändå är de en viktig del av min vardag.

Är det något speciellt som gjort den ansträngd? 
– De gör mig nervös. Så fromma men samtidigt otroligt lättskrämda. Vilda djur är enklare, de flyr oftast direkt. Hästar är också så otroligt lyhörda och har ett sjätte sinne. Det känns som de ser rakt igenom mig. Jag ser att du har ångest men stör mig inte när jag tuggar hö, liksom. Behöver lära mig rida så jag blir mindre ängslig. Däremot är jag väldigt bekväm med basar.

Kan det möjligtvis vara så att filmen Notthing Hills fiktiva magasin Horse and Hound även influerat dig i namnvalet? 
– Underbart att du funnit den kopplingen. Det är min favoritscen från den rullen.

Du har en bakgrund som basist och spelat i olika bandkonstellationer, exempelvis i Division of Laura Lee. Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att spela i band och spela/skapa för Horse and Bass? 
– Här gör jag vad som faller mig in. Det finns inget manifest, inga regler och inget speciellt sound att ta hänsyn till. Ingen image att leva upp till. Det måste vara så, framför allt då jag inte kan gömma mig bakom några bandkamrater. Jag är löjligt slarvig också, och man kan inte slarva med andra människors konst. Med mina verk får man slarva och larva sig om man vill.

Nyss släppte ni två låtar, en som heter The German och en som heter The Lagoon. Vad kickar igång din kreativitet? 
– I detta fall är det stunden och umgänget. Jag gillar begränsning, både tidsmässigt och utrymme. Jag blir väldigt inspirerad av hur mina medhjälpare tolkar och återuppfinner musiken, Mattias såklart och Fredrik Normark som spelar trummor och sjunger kör bland annat.

I ditt mail till mig hintade du även om att du kommer att släppa mer musik. Hur låter det? 
-Min idé är att det skall låta som Paul McCartney med indiemössa men det kan snabbt bli något helt annat. Musiken kan få ta sin egen väg. Har också tänkt mig en duett som skulle kunna bli verklighet. En låt som heter Bassketball (det ska stavas så, såklart) som jag tror är det finaste jag skrivit.

Hur firar du in våren? 
– Division of Laura Lee släpper ny skiva. Det blir kul. Jag tänker mig någon form av musikaliskt samarbete med Daniel Gilbert. Augustifamiljen skall uppträda lite också så det blir en del musik. Jag tänkte hinna med lite vildsvinsjakt när de blir lovliga igen. Sedan ska såklart hästarna ha sin sommarhage fixad innan det blir sommar.