Helena Schärberg älskar färg, skapar självporträtt som kräver betraktarens uppmärksamhet och är aktuell med utställningen Mama Show på Galleri Lord & Lydia mellan den 21-23 augusti. 

Helena Schärbergs självporträtt är färgglada och fängslande där formerna står i fokus. Stilmässigt påminner de om gamla posters från 60- och 70-talet där formerna är lekfulla och direkta. Kreativiteten har funnits hos henne sedan hon föddes men det var först när hon hamnade i Los Angeles som hon hittade rätt. 

– Jag började läsa till förskolelärare och sedan åkte jag på semester till L.A. för att hälsa på en vän, då kändes det som att jag hade kommit hem. Jag började plugga mode men sedan insåg jag att det var under konstklasserna som jag kände mig som mest fri. Då bytte jag till en konst och testade en massa grejer. Att jag målar och illustrerar är nog mest en tillfällighet eller en fas. Det jag skapar, oavsett vilket medium det än är i, kommer oftast från texter eller poesi som jag skriver. Jag försöker alltid hitta nya uttryck utifrån det jag skriver. 

Skrivandet har alltid varit hennes naturliga utgångspunkt i konstnärsskapet. Inspirationen till självporträtten kommer ifrån hennes uppväxt och livserfarenheter och de porträtt hon visar upp på utställningen omfamnar sidor av henne själv som hon inte alltid gillat. Hon vill visa att man kan vara en schysst helhet. 

– Mitt verk Tallulah visar till exempel på en timid sida. Det kommer både från hur jag har varit i mitt liv och under min uppväxt, jag blir blyg, osäker och rodnar ibland och då försöker jag lyfta det i tavlan. Jag hämtar idéer från texter jag skrivit till dagboksanteckningar, dikter, texter och olika händelser.

Självporträtten är stora, färgsprakande och lekfulla och i skapandet av porträtten utmanar hon sig själv och tillåter sig ta mer plats än vad hon har gjort innan. De fyller ett nästintill självterapeutiskt syfte för henne och blir ett sätt att hantera saker hon har varit med om och kritik som hon har fått genom åren. 

–  Det känns faktiskt väldigt skönt att måla sig själv naken och ta den platsen. Oavsett om det hänger på ett galleri eller hemma hos någon. Att ta upp en plats i den här jävliga världen. Det är inte det att jag är världens narcissist utan mer ”nu ska ni få se”. Det låter nästan terapeutiskt. Nu har jag haft det tufft i tio år, det är dags att vara snäll mot sig själv. Blir man kallad timid vill jag göra det till något bra och visa att jag är okej med det. Det handlar mycket om hur man syns, framställs och bedöms som kvinna.

”Jag hade nog inte varit konstnär om jag inte hade varit känslig”

Lucky Fucky, Helena Schärberg

Hon bär sin känslighet med stolthet. Utan den hade hon inte varit den person hon är idag. 

– Jag tror att det kan stämma in på rätt många kreativa över lag, för mig har det alltid haft så mycket att göra med känslighet. Är du känslig kanske du uppfattar fler saker än andra. Det är lätt att bli blyg när du är eftertänksam. Jag hade nog inte varit konstnär om jag inte hade varit känslig och jag hade inte varit blyg om jag inte hade varit eftertänksam. Sedan är det viktigt att man kan få vara allt. Jag vet inte om du tycker om stjärntäcken men jag är dubelletvilling – är jag inte skitblyg är jag skitscoial, jag har inte något däremellan, pendeln slår väldigt kraftigt. 

Helena hittade hem i konsten och det har betytt mycket för henne att finna likar, ett sammanhang och uttryckssätt som fungerar för henne. 

– Jag kände ”shit är det såhär det ska kännas att känna sig hemma någonstans”. Sedan, varesig jag ville eller inte, så kan jag ha lätt för att dra mig ur grejer om jag känner att det är oskönt eller om jag tappar intresse. I USA var jag tvungen att vara bland konstnärer varesig jag ville eller inte. Jag upptäckte att det är mycket högre i tak där. Hade jag inte fått testa allt jag gjorde där och lärt mig de grejerna så hade jag inte varit den jag är idag. Det var första gången jag kände mig normal. Det är ett tråkigt ord men alla längtar nog efter att känna så. När jag sitter och jobbar med mina verk så försvinner allting annat. Jag går igång på att faktiskt göra något som får ta plats i världen. Att det bara är jag som får bestämma hur det ser ut eller hur det ska vara och det finns ingen annan som kan kontrollera det, det är tillfredsställande. 

Orden flyter som en röd tråd genom hennes konstnärsskap och fungerar som en evinnerlig källa. Hon berättar att hennes hjärna går på högvarv och intrycken väller in, på gott och ont. Ibland kan hon fastna för en låt eller ett specifikt ord. Dessutom har hon en enorm samling av texter som hon gärna går tillbaka till och arbetar med på nytt. Bland annat har hon återbesökt sina texter från tiden som ung tonåring och skapat verk utifrån det. 

När en tar del av hennes konstverk slås en även av de pricksäkra färgkombinationerna som gör tavlorna svåra att slita ögonen ifrån. Fascinationen av färg är en kärlekshistoria som flyter genom konsten och henne själv.  

– Jag är sådan torsk på färg, jag älskar färg. Jag älskar att titta på människor och om jag går på stan och ser någon som är skitsnygg och helt klädd i svart så tänker jag att jag ska gå och köpa svarta kläder, men det måste liksom vara röda byxor eller färgglada skor till. Mitt undermedvetna är alltid sugen på färg, jag vet inte vart det kommer ifrån. Sedan är det rent estetiskt också, jag älskar 70-tal, disco och väldigt trippig estetik. Det får gärna vara chunky och flummigt. När man har så mycket i huvudet hela tiden så kan det fungera som vila för huvudet att titta på grejer som är färgglada eller trippiga för att det är så mycket att ta in. Jag kan bara utgå från min konst, jag tror att alla älskar färg lika mycket som jag gör även om de inte gör det. 

Tallulah, Helena Schärberg

Mellan den 21-23/8 är Helena även aktuell med utställningen Mama Show på Galleri Lord & Lydia. Där finns självporträtten som skapats under det senaste året, både i större och mer klassiska affischformat. Vernissagen går i samma anda som självporträtten och bjuder in till disco och fest. 

– Den kommer att bli otroligt nice. När jag blir en rik konstnär och har råd att lägga mer pengar på min konst så kommer jag att vilja skapa egna rum och upplevelser. Det är lite det jag försöker sträva efter på vernissagen fast med en lägre budget. Så istället för snacksandet som finns på vernissager så ska XLNC, ett streetmärke som min bror är delaktig i, fixa dj:s och fina merschtishor.  Det kommer att bli väldigt festligt och är snarare en fest än en vernissage även om min konst står i fokus. En massa disco, inom ramarna av corona.