Efter nästan två års arbete i studion, är Shout Out Louds nu tillbaka med sitt fjärde album, Optica. En platta som på många sätt står i kontrast till sin föregångare. Från den lite mer avskalade Work, har de den här gången lekt med bombastiska ljudbilder, och satt mer färger och nyanser på låtarna. Resultatet blev en platta, som fick bli piken på Shout Out Louds decennium som band. I torsdags var de här i stan för en spelning på Bengans, och Djungeltrumman skickade dit Anna Wester för en pratstund. 
Det är över tio år sedan ni släppte ert första album, vad minns ni som starkast från de här åren?
Adam Olenius: – Jag minns nog mest hur det var i början, när vi startade allting. Du vet det där första året. När man fick börja spela på riktiga ställen och det kom folk som inte bara var ens kompisar till spelningen. Det är en viss känsla när man får stå på samma festivalaffisch som ens favoritband och när man får se sin egen skiva i skivbutiken.
Vad tror ni det berodde på då, att det gick så bra för just er?
Adam Olenius: – Jag vet faktiskt inte. Jag tror att det hela tiden har märks att vi trivs med det vi gör. Vi bestämde hur vi ville låta, och vi hade samma idéer i bandet. Men det är en svår fråga, det kom bara som en skänk från ovan, haha.
Om jag har förstått det rätt så har ni varit hemma och jobbat nu under ett års tid, utan att ha gjort ett enda gig, för första gången på 10 år?
Adam Olenius: – Ja, förra året var första året vi inte gjorde en enda spelning, sedan vi började.
Hur var det? Det måste varit en stor kontrast?
Adam Olenius: – Du har ju varit i Paris i ett år Carl.
Carl von Arbin: – Ja, jag flydde landet. Det var bra att få perspektiv, och att få vardag någon annan stans.
Gjorde uppehållet att ni började saknade att spela?
Carl von Arbin: – Ja, vi hann liksom ladda om. Jag var ju hemma periodvis för att spela in. Men vi hann reflektera och komma tillbaka med ny energi och nya idéer. Vi fick objektivitet och lite luft emellan.
Vad har varit svårast i arbetet med Optica?
Carl von Arbin: – Det har varit svårast att sy ihop säcken. Vi hade så otroligt mycket material. Det är som om man har filmat hur mycket som helst, och så måste man klippa filmen. Det är svårt.
Adam Olenius: – Det var ju så jävla roligt att vara i studion. Hade inte skivbolaget sagt att det kanske var dags att släppa en skiva, då hade vi nog bara malt på. När vi började arbetet på Optica bestämde vi att vi skulle göra allting i studion och inte i replokalen, för vi ville inte fastna i våra roller. Men de två sista veckorna gick vi till replokalen i alla fall, och så skrev vi plötsligt fem nya låtar. Det svåra ligger i att sålla, så vi har egentligen redan nu mycket som vi kanske tar med till nästa skiva.
Var ni sams då, över vilka låtar ni ville ha med?
Adam Olenius: – Haha nej, det är vi aldrig… Men det var inte bara låtarna, det var saker i låtarna också. Du vet, olika fragment som vi var tvungna att välja mellan. Det är svårt det där. Men ju närmre skivans slut vi kom, ju lättare blev det. Det klart att alla har sina favoritlåtar. Det är ju det som är jobbigt med att vara fem.
Men ändå har ni hållit ihop i över tio år, eller är det mer?
Adam Olenius: – Ja, precis, det är tio år sedan vi släppte första plattan, men vi har varit ett band längre än så.
Men hur började allting då? Hur blev ni Shout Out Louds?
Adam Olenius: – Vi var kompisar, jag och Carl gick på samma skola och läste grafik, Ted gick på Kulurama och läste film och vi var allihop sugna på att starta något nytt. Och vi kunde liksom göra allting själva. Allt runt omkring själva musiken kändes också roligt.
Vi var ganska influerade av den do it yourself-scenen som fanns då. Vi gjorde allting själva. Jag jobbade extra på ett jobb som hade cd-brännare och färgprinter, så vi satt hela nätterna och snickrade ihop material som vi sedan skickade ut till olika klubbar. Då var klubbarna snarare än skivbolagen som spred musiken.
Gör ni fortfarande all grafik och sånt själva?
Adam Olenius: – Ja, så gott som!
Jag tycker att det är ett annat sound på den här plattan, om man jämför med ert tidigare material. Vad har ni tagit med er, och vad har ni lämnat från ert förra album?
Carl von Arbin: – Förra plattan handlade mer om att hitta tillbaka till varandra som band. Vi hade ett svartvitt omslag och det var mer back to basic. På den här plattan har vi bara tryckt på alla knappar samtidigt och vi har testat alla idéer vi velat. Den här gången var det en mycket mer kreativ process, utan begräsningar. Det har varit väldigt befriande och härligt.
Adam Olenius: – Det känns som om vi har hittat en ny väg med den här skivan. Vi ville att folk skulle höra ett nytt sound. Folk förväntar sig att vi ska låta på ett visst sätt, och vi gillar det, men man måste växa som band.
”Folk förväntar sig att vi ska låta på ett visst sätt”
Har det att göra med att ni producerade skivan själva den här gången?
Carl von Arbin: – Ja, det var väldigt avslappnat den här gången, det var ingen auktoritär stämning. Det var som om det var föräldrafritt i studion. När vi jobbade med Phil Ek på förra plattan fanns det hela tiden en tidsbegränsning. Han skulle passa plan och vi hade ett slutdatum när vi skulle hem.
Jag läste att ”ljus” var ledordet när ni tog fram Optica, berätta hur det hörs?
Adam Olenius: – Vi ville nästan att det skulle gnistra om plattan. Du beskrev det där så bra en gång Carl, du sa att det var som ljuset från ett förstoringsglas, du vet så man lös på marken när man var liten?
Jag dödade djur så.
Adam Olenius: – Haha, vad hemsk du är! Det känns mer som om det är den norska dödsmetal-scenen som dödar djur…
Men det var i alla fall bra beskrivet, som ljuset i en tunnel. Det var nästan skönt att beskriva låtarna i olika ljus. Vi behövde nog ett ord för att producera skivan.
Det blir nästan abstrakt och bildligt samtidigt?
Adam Olenius: – Ja, det är det ju. Det blir brett. Det var som att putta in oss i ljuset från det mörkret vi hade på förra skivan.
”Men jag tror det är bra att kunna måla ett porträtt innan man blir Picasso”
Har ni lyssnat på någon speciell musik, som inspirerat er, under arbetet med Optica?
Carl von Arbin: – Det skulle väl vara fransk dansmusik i så fall, elektro, du vet gamla homework-grejer.
Adam Olenius: – China Crisis, OMD och gamla Flaming Lips-låtar, för att få den orkestrala biten. Vi lyssnade mer på fragment och produktioner än hela låtar, för att hitta bitar som vi kunde inspireras av. Men ja, mycket dansmusk och mycket syntar. Vi gillar ju syntarna!
Jag hörde en intervju med er där ni sa att det fanns många oskrivna regler i indiesverige när ni började göra musik. Kan ni inte berätta mer om det? Hur påverkade det er musik då, och vad är skillnaden om man jämför med idag?
Carl von Arbin: – Ja, men vi har inte riktigt övergivit det nu heller. Nu vet vi kanske mer hur vi ska bryta den. Men jag tror det är bra att kunna måla ett porträtt innan man blir Picasso, om du förstår vad jag menar. I början av 2000-talet var det en rätt hård jargong i indiesverige. Och det är ju på både gott och ont. Det blev en lite vi mot dom mentalitet.
”I början av 2000-talet var det en rätt hård jargong i Indiesverige”
Var det en Stockholms-grej tror du? Alltså hade ni låtit likadant om ni varit från Göteborg tror ni?
Carl von Arbin: – Jag tror att all musik präglas av sin plats, kanske inte direkt Stockholm/Göteborg, men all musik präglas av ett sammanhang, helt klart.
Adam Olenius: – Det är någonting med huvudstan, det är på något sätt sista vägen ut från ett land. Jag gillar band som har en ta-sig-härifrån-känsla, som vi till viss del också har. Det är ju så pop-musik ska vara. Det ska finnas en dröm om att ta sig därifrån man är. Den kanske hade varit starkare om vi varit härifrån.
Berätta vad Albert Hammond Jr betytt för er karriär?
Adam Olenius: – Det är en ganska rolig historia. Vi gjorde en trespårs-cd som vår manager skickade till klubbar i London och New York, och på något sätt hamnade vår den i The Strokes turnébuss, och han fick tag på den och ringde vår manager mitt i natten och sa att han var intresserade av oss och ville se oss live. Och det var ju skitgrymt! Han känns som den i bandet som är mest nyfiken på nya grejer. Sen när vi spelade i USA kom han till spelningen. Han har hjälpt oss att hitta rätt folk.
”Det är ju så pop-musik ska vara. Det ska finnas en dröm om att ta sig därifrån man är”
Så man kan säga att han varit en faktor i att det gått så bra för er i USA?
Adam Olenius: – Naj, han fanns på rät tid vid rätt plats, haha. Men sen spelade vi ju förband till dem tre år senare.
Ja, hur var det att vara förband till dem?
Adam Olenius: – Det var kul, men rätt opersonligt. Man kände av att de hade varit ute länge och turnerat… Det var ganska mycket business as usual…
Carl von Arbin: – Man märkte att de var rätt trötta på det. Och sen tog de ju ett uppehåll efter det.
Men ni har ju också varit igång länge, känner ni er aldrig trötta på det här livet?
Adam Olenius: – Jo, det klart, men nu ska vi ju ut med nya plattan och det känns kul! Vi pratar om allt vi ska göra när vi kommer till de olika platserna, och det känns som om det är en peppad stämning just nu.
Men det är faktiskt konstigt att vi fortfarande tycker det är kul.
Carl von Arbin: – Eller…?
Adam Olenius: – Haha, sitter du och gråter?
”Vår trespårs-cd hamnade av någon anledning i The Strokes turnébuss”
Ni var ju bara runt 20 när ni startade. Är ni fortfarande samma band nu, som ni var då, i början? Har Gruppdynamiken ändrats?
Adam Olenius: – Gruppdynamiken går nog aldrig att ändra på för oss.
Carl von Arbin: – Det är svårt att säga, vi har ju vuxit upp ihop. Det här är ju vårt vuxna liv nu. Men det är ju därför jag är kvar, för att jag gillar de här skitarna.
Vad händer för er nu framöver?
Carl von Arbin: – Vi ska ut på turné nu, nästan över hela världen. Vi ska börja spela nu i vår, sen blir det en del festivaler i sommar. Vi försöker att inte boka in för mycket.
Vad ser ni mest fram emot?
Carl von Arbin: – USA! Det ska bli skitkul med spelningen i New York om två veckor. Det är alltid kul att komma tillbaka till den stan.
Sen blir det Göteborg i april va?
Adam Olenius: – Ja! Vi har inte varit på nya Pustervik än, så det ska bli skitkul!
Anna Wester
