Det är vi alla… Du har ju släppt nytt nu, hur skiljer sig ditt nya soloalbum ”Pyramiden”, från föregående material?

– Min första soloskiva "The Last Tycoon" var en väldigt hemmagjord, soft, nästan demo-aktig skiva med fokus på akustiska folk-gitarrer och dessutom på engelska. Med "I Spåren av Tåren" (2010) gjorde jag mina första låtar på svenska och flörtade ganska mycket med mina rötter i Dalarna och gammal soul, R&B och rockabilly.  Den kändes som en total nystart för mig. 

 

Och på nya skivan?

Där bygger jag vidare på det men den är lite modernare. Den tar in fler influenser musikaliskt, punkigare new wave-grejer men även disco och pianoballader och ibland tycker jag den påminner mer om det jag gör med Peter Bjorn and John än den förra. Den är mer pop och som en blanding av allt som är jag, som en "best of" fast med nya låtar. Jag ville medvetet göra en lite lyxigare skiva och har därför använt fler musiker och varit i fler riktiga studios och använt "proffs-mixare" och så. Textmässigt är den lite mer negativ och deppig kanske.

 

"Jag träffade Yoko Ono nyligen."

 

Ja, du har ju samarbetat med ett gäng olika musiker, men om du fick välja och vraka bland världens alla artister och producenter, vem eller vilka hade du helst samarbetat med då?

– Jag tänker sällan på sådant faktiskt. Jag är ganska nöjd som det är. Dyker något upp som känns kul hoppar jag på det.

Jag tror att det skulle vara jobbigt att arbeta med en gammal idol. Att man inte skulle våga säga sin ärliga mening och kritisera. I såna sammanhang skulle jag kanske helst vilja vara med som gitarrist i bakgrunden i så fall. 

Men något jag ofta tänkt på är att det vore kul att helt avslappnat och kravlöst jamma med folk. T.ex. träffade jag Yoko Ono nyligen. Vi i Peter Bjorn and John gjorde en remix till henne och vi pratade om att det vore kul att spela ihop någon gång.

Skulle gärna jamma med hela rockhistorien om det så vore, och visst vore det kul att jobba med en producent som Brian Eno. Fast det är mest för att kunna säga det efteråt, hehe. 

 

Jag tycker att din musik är lite svårdefinierad, eller jag har svårt att sätta in ett fack. I vilken genre skulle du själv placera din musik?

– Det ser jag som en komplimang, trot eller ej. Jag vill vara svårdefinierad. Att vara förutsägbar känns lite boring. Och jag gillar alldeles för mycket olika musik för att vilja placera mig själv i ett fack. 

 

 

"Jag vill vara svårdefinierad. Att vara förutsägbar känns lite boring"

 

Så man kan säga att det var lite hela idén med soloskivan?

Ja, precis, att prova på olika grejer, gå på inspiration och inte vara rädd för nya stilar. Men något som jag har märkt när jag repat med mitt band och dessutom något som vi ofta märkt med PBJ är hur lika låtarna är harmoniskt och melodiskt.

Så där tror jag min stil ligger.

 

Berätta mer!

Om man som lyssnare hör en discolåt, en folk-pop-låt och en shoegaze-låt efter varandra kanske man tycker att de låter helt olika, men om man plockar ner dem till beståndsdelarna ackord och melodi är många faktiskt sjukt lika. En del är nästan identiska. Så jag har ett visst melodispråk som jag inte kan bli av med även om jag skulle vilja. Det melodispråket skulle jag nog definiera som pop.

 

Lite som Beatles?

Ja, de sågs ju som en popgrupp även om de gjorde både hårdrock och indiska ragor och allt däremellan. Bowie är en annan som blandat mycket men som ändå känns pop någonstans tycker jag. Jag är också barnsligt förtjust i rytmer av olika slag. Det ska gärna svänga, och det hoppas jag också märks.

 

" Man kan säga att jag fått Chuck Berry med modersmjölken"

 

Det gör det! 
I allting man läser om dig lyckas alla (även undertecknad) förknippa dig med Peter Bjorn and John, äve fast du har gjort mycket solomaterial. Varför då tror du?

–Det är inte särskilt märkligt. Vi har hållit på i 12 år, släppt 6 album och är ett mycket mer välkänt namn över hela världen än Peter Morén, så det är helt naturligt. Skulle jag få en jättestor solo-hit skulle det eventuellt ändras men annars inte. 

 

Men när blir du bara Peter?  Eller vill du ens vara bara Peter?

– Jag är bara Peter hela tiden, vare sig jag vill eller inte. Kan inte ändra på det. Sen är det klart att vill man ha mer av mig så får man mest Peter om man lyssnar på mina soloskivor. Det ligger närmast "vardagliga" Peter som pratar svenska och tänker på saker som Peter tänker på. Men det finns även väldigt mycket av Peter i Peter, Bjorn and John.

 

Du är från Mora. Märks det i din musik, och i så fall hur då?

– Jag är uppvuxen med folkmusik, spelade även fiol som liten, och jag älskar melankolin i den musiken. Tror "folktonen" generellt är en stor del av attraktionen i svensk pop. Sen är det de här jag nämnde tidigare ang. "Spåren av tåren". Rockabilly-scénen och intresset för gammal amerikansk raggar-kultur är rätt stor i Dalarna. Så man kan säga att jag fått Chuck Berry med modersmjölken. 

 

Haha, jasså. Hur då?

– Jag såg mycket sådan musik live som liten och jag tror att det har gett mig kanske också någon slags spelmansidentitet, att jag ger järnet. Tobias Fröberg (medproducent) brukar säga att jag har "bonnafingrar", jag spelar inte särskilt sofistikerat men det svänger. Sen att växa upp i en liten ganska isolerad by på 80-talet innan internet som musikintresserad bland en massa sportfånar gjorde att jag var ganska uttråkad men underhöll mig själv och fokuserade rätt hårt. Ganska vanligt bland folk med specialintressen från små orter har jag förstått. Ur tristessen kommer kreativiteten.

 

"Jag spelar inte särskilt sofistikerat, men det svänger!"

 

Ja, så är det säkert! Så vilken musik lyssnar du själv på då?

 – Som jag redan varit inne på lyssnar jag på allt mellan himmel och jord. Inget jag kan sammanfatta på några rader.

Det blir mycket av äldre musik, men varje år brukar jag gå igång på åtminstone lite nytt också. I år har jag lyssnat en del på en ganska okänd Nya Zeeländsk artist som heter Lawrence Arabia. Hans nya platta "The Sparrow" är helt fantastisk. Rekommenderas! Har också lyssnat mkt på t.ex. nya skivor med Tame Impala, Michael Kiwanuka, Bill Fay och den fantastiska Solange-singeln "Losing You". För att nämna några få saker. Och Woodlands så klart, som jag släpper på våran label Ingrid.

 

"Hans nya platta "The Sparrow" är helt fantastisk. Rekommenderas!"

 

Du ska ju inte bara spela live på fredag, utan även dj:a. Vad kommer vi får höra i ditt set?

– Sådant som jag själv går igång att dansa på. Brukar inte bestämma så mycket i förväg. Det får gå på feeling. Men generellt spelar jag mycket soul, disco, funk, afrikanskt, brasilianskt, många äldre låtar, men ibland helt nya grejer. Sen blandar jag emellanåt med gammal indie, punk, punkfunk, kraut, garagerock, psykedelia, 60-tals-pop och kanske till och med schlagers, hip-hop och synth. Jag blandar väldigt orent.

 

Vill du vinna biljetter till spelningen gör du det här

 

Anna Wester