Om det finns en fest i Göteborg som man verkligen kan lita på, är det Showdown. Varje lördag, helg efter helg, vecka efter vecka ställer klubbens arrangör ett fint gäng band på Henriksbergs Takterrass scen och det verkar inte finnas några planer på att de ska sluta med det. Bland veckans skörd liveakter hittar vi Perkele, som varit en del av den svenska oi-scen sen tidernas begynnelse. Eller i alla fall sedan 1993.
Ni spelar på Henriksberg i helgen. Hur beskriver man en Perkele-spelning för någon som aldrig sett er?
John, trummis: – Oj, jävligt bra fråga. Jag upplever ju spelningarna från scenen så det jag minns mest är fantastisk publik och hur kul det är att spela ihop med Ron och Chrisse. Från publikens håll skulle jag tro att det upplevs som en fest, om man gillar oss då. Det är högt, varmt, mycket glädje och jävligt bra låtar!
Ronnie, sång och gitarr: – Magiskt!
Chris, basist: – Ska bli otroligt skoj att spela på hemmaplan. Det var cirka 3 år senast och då fyllde vi Gamleport. Spelningen har varit utsåld sedan den 25 november så det känns som det kommer bli ett bra drag.
J: – Ofta är vi slutkörda efter ett gig, men lite beroende på vilken av oss du vill ha med kan följande funka: Sill, öl, korv!
J: – Svårt för mig att svara på eftersom jag bara har varit Göteborgare i tre år. Men Perkele finns, nu som då! Generellt sett så skulle jag säga att punkscenen lever och frodas. Nya band tillkommer, DIY-mentaliteten har fått sig ett rejält uppsving i takt med att internet och teknik underlättar för band att spela in och nå ut med sin musik. Även folket kring banden, arrangörerna främst, gör jävligt mycket bra för musiklivet. Truckstop Alaska, Punk Illegal och andra håller den levande.
C: – Jag tror det beror på hur bra man blir på att kommunicera och lyssna på varandra. Att inse att allt är inte en kamp om vem som skall synas mest utan att vi gör allt för bandets bästa och som en grupp. Allas behov måste beaktas och man måste ha högt i tak och låta alla komma till tals. Detta kräver att man får vara beredd på att komprimissa.
R: – Tack! Det har varit en sjukt rolig process att skapa A way out, det passade också skitbra att John kom in just i denna fas. Han fick bli en del an Perkele direkt och hjälpte till att föra in ny energi i vår musik.
Ända sedan jag började låtskrivarprocessen låg fokus på energin. Förra skivan, Forever, kände vi nog blev lite väl soft men det kändes helt rätt då.
Titeln har en dubbel mening, omslaget som är en förstärkare symboliserar vägen ut för all frustration och ilska. Låten i sin tur syftar till vägen ut ur ett självdestruktivt liv, min väg var punken, det berättar jag om i A way out.
Okej.
R: – I övrigt har vi som vanligt försökt att föra in lite nya influenser i musiken, på Forever var bland annat klassisk musik och country två musikstilar vi vävde in. På A way out har vi i stället fått in lite tidig hardcore och 70-tals rock, som dessutom smälte in skitbra!
Om ni var tvungen att döpa om er till ett helt annat svärord, vilket hade ni då valt?
J: – Hmm…svärord? Moderaterna kanske, men det kan nog misstolkas.
Karin Londré
