Oskar Linnros är ett praktexempel på vad den kommunala musikskolan kan vaska fram: Ett Svenskt musikunder, i sin kanske renaste form. Sedan den tidiga debuten som ena halvan av Snook har framgångarna avlöst varandra. Han startade upp electro-succén Maskinen, producerade en tokhyllad platta till  Veronica Maggio, för att sedan börja jobba med bland annat Timbuktu, Petter och Fibes, Oh Fibes! För tre år sedan kom hans solodebut, den kritikerrosade plattan Vilja Bli, och i våras kom upföljaralbumet Klappar och Slag. På lördag spelar Oskar här i Göteborg. 

Foto: Jörgen Ringstrand
 

Hej Oskar! Hur mår du idag? 

– Shu Anna! Utmärkt. Just idag är jag stark!

 

Hur har sommaren varit?

– Varm, hektisk, kärleksfull och festbetonad. Det har känts som sommaren då bitarna börjar falla på plats till slut. 

 

Du har sagt att du aldrig riktigt haft som mål att bli artist, men nu är du ju en av Sveriges största. Hur blev det så?

– Det stämmer. Kanske just på grund av att det aldrig varit mitt fokus. Jag har alltid velat att folk ska säga "ouff" eller "va?" eller "vaffan" när de hör mina prylar. Från "Längst fram i taxin" till "Alla som inte dansar" till "17 år" till "Annie Hall". När många artister fokuserat på att göra videos, twittra och nätverka har jag istället fokuserat på ackordföljder, berättarperspektiv och ljudval. Och det verkar finnas plats för flera typer av artistskap på folks spellistor, vilket är skitfett!

 

Din bakgrund har ju uppenbarligen haft stor inverkan på dina texter. Tror du att du hade låtit annorlunda om du var någon annanstans ifrån? 

– Ja, säkert. Vi är alla produkter av vår omgivning och min bestod av hiphop, mångkultur, påklistrad patriotism, djupa klassklyftor och den lilla stadens förbannelse. Jag kände tidigt att det fanns en berättelse, som inte var storstadens eller småstadens, som jag ville berätta. 

 

"Det skulle bara låta distansierat om jag ersatte det känslosamma med en hinna av ironi."

 

Jag har läst att du bland annat influeras av soulsångaren Marvin Gaye, Beatles och Ringo Starr? Men du är ju oundvikligen synonym med musik på svenska. Så vad för svenska influenser har du inspirerats av?

– The Beatles älskar jag, men resten är faktiskt journalisters tolkningar. När jag gjorde "Från och med du" lyssnade jag på Donny Hathaways "Put your hand in the hand" och Säkert!. När jag skrev "Det är inte synd om dig" lyssnade jag på Ariel Pink's Haunted Graffiti. Prodden på "Kan jag få ett vittne?" inspirerades av ljudbilden på The Games senaste. Men nån skrev Orup och Scocco 2010, och jag antar att det är så långt referensramen sträcker sig för musik med svensk text. 

 

Du startade ju din karriär med att rappa, men nu kör du bara sång. Saknar du att göra rappmusik?

– Ja, det gör jag! Jag knarkar hiphop hela dagarna. Jag älskar Stors skiva och Killer Mikes senaste. Jag rappar faktiskt en del i showen. Det är för kul för att låta bli.

 

Du var ju med och startade Maskinen. Vad tycker du om deras utveckling?  

– Herbert är som min brorsa och Frej är onekligen en naturkraft. Jag unnar dem allt gott för de rör om i grytan, vilket behövs. När vi kom på namnet och började spela låtarna live hade vi bestämt oss för att separera våra övriga karriärer från gruppen genom att vara anonyma. Hade jag haft tid och inte börjat skriva eget, hade det varit kul att fortsätta och ta Maskinen åt ett hårdare, mer samhällsfrånvänt och gotiskt håll. Men det blev så här istället och alla har kul, är vänner och ställer mat på bordet.

 

Alla dina musikaliska projekt som du tagit dig an har du ju mer eller mindre fått stor medial uppmärksamhet för. Jag tänker främst på Snook, Maskinen, produktionen Veronicas tokhyllade platta Och Vinnaren är, och naturligtvis dig som soloartist. Varför går det så bra för dig? 

– Tack vare publiken. Inget av projekten har varit drivna av hype i media, utan har haft en förankring i att folk faktiskt lyssnar och sprider ordet. Jag älskar dem för det.

 

Men varför har du hoppat så mellan olika genres? 

– För att jag är producent i grunden och känner mig trygg i flera genrer. Varje gång jag sätter mig vid datorn tänker jag "shit vad kul det skulle vara att försöka göra en sån HÄR låt". Oftast misslyckas jag, men det är extremt kul att försöka så jag kommer fortsätta hoppa.

 

Det spekuleras alltid om dina texter och vad dom egentligen handlar om. Är innehållet i din musik alltid självupplevt?

– Nej. Jag försöker bara hitta en nerv i texterna och den nerven kan finnas i såväl fantasier som rollspel som dagbokssanningar. 

 

Foto: Oskar Omne

 

Med tanke på den enorma framgång du hade med Vilja Bli 2010, kände du dig pressad inför uppföljaren Klappar och slag?

– Jag känner alltid press, från mig själv. Men de kommersiella framgångarna med "Vilja Bli" såg jag inte som ett ok utan som en bra anledning att testa gränserna. Annars hade jag inte släppt "Hur dom än" – en fuga i 152 BPM med valthorn – som första singel.

 

Vem gör du musik för? 

– Det har jag aldrig funderat på riktigt. För folk som tycker om detaljer kanske?

 

Vilket projekt, både av dina egna och andra som du jobbat med, är du mest nöjd med? 

– De album som växer. "Är" med Snook tog flera år att sätta sig hos folk. "Och vinnaren är…" gick aströgt första året. Men i slutändan är jag säker på att "Klappar och Slag" är det album som är mest krävande och samtidigt har störst potential att hålla om 20 år.

 

I både snook och i Maskinen drev ni och använde er av humor och ironi. Det gör du ju inte längre på samma sätt. Varför har du lagt det bakom dig? 

– För att ironi och humor funkar bättre när man är flera! Jag är en pajas socialt, men det skulle bara låta distansierat om jag ersatte det känslosamma med en hinna av ironi. Men i ett annat projekt där jag inte sjunger använder jag gärna humor, som i "Resten av ditt liv" med Jason. 

 

Hur känns det ha en frisyr uppkallad efter sig?

– Smickrande. Men jag vänder mig generellt emot all utseendefixering. Det är ett stort problem, framförallt för seriösa, begåvade kvinnliga artister.

 

"Jag vänder mig generellt emot all utseendefixering"

 

Hur vill du bli ihågkommen? 

– Usch, nu låter det som jag är döende! Det är för tidigt att svara på tror jag. 

 

Varför får man inte missa din spelning här i Göteborg? 

– För att jag och min orkester lagt ambitionsnivån högre än nånsin med allt från körarrangemang, övergångar till ljusrigg och verkligen spelat ihop oss.  Plus att Sveriges största hiphoplöfte, Adam Kanyama, värmer upp.

 

Vill du hälsa något till Göteborgspubliken? 

– Ja, fet stil att ni lyssnar så ohälsosamt mycket på "Klappar och Slag" på Spotify! Tack!

 

I värvet säger du att du sällan får fram din poäng i intervjuer. Känner du dig nöjd med dina svar här?

– Ja, Anna. Tack för bra frågor!

 

Anna Wester