Det var i somras vi på Djungeltrumman först hörde talas om Höga Nord Rekords. Då hade de, trots att de bara funnits ett halvår, redan hunnit samla på sig ett par fina band. Ett av dem var Les Big Byrd, som har medlemmar från Teddybears, Ceasars, Fireside och The Slaves och låter hur bra som helst.  På torsdag ser du dem live på skivbolagets labelnight, men innan dess gör du bäst i att läsa den här intervjun med en av bandets medlemmar, Jocke Åhlund.

Hej Jocke! Vad gör du?
– Sitter hemma och peppar upp mig inför antirasistdemonstrationen i Kärrtorp nu på söndag. Det är minst sagt obehagliga vindar som blåser i Sverige och övriga världen just nu, och då är det jävligt uppmuntrande att se att det görs manifestationer som denna, för kärlek, solidaritet och medmänsklighet och emot hat och idioti. Det känns ganska basic och självklart med människors lika värde, demokrati och så vidare, men när idioter springer runt och sprayar swastikor och ett rasistiskt parti sitter i riksdagen behöver det tydligen sägas igen och igen.

Du spelar både live och skivor på Höga Nords fest. Vad blir roligast?
– Det är sjukt kul att spela plattor. Jag köper fortfarande massa vinyl, ju mer sällsynt och konstigt dess bättre, och då är det kul att dela med sig av den musiken till folk som kanske inte skulle höra den annars. Men att spela live med Les Big Byrd är ju det absolut roligaste och bästa som finns, det är det som är anledningen till att vi startade det här bandet, vi älskar att spela ihop, bara sätta igång lokomotivet och låta det skena iväg längs rälsen med oss.

På vilken position tycker du själv att du är bäst?
– Som André Williams sa: Looking up at you, looking down at me…

Vad kan man förvänta sig när man går och ser er live?
– Vi vill försöka försöka få musiken att bli ett tillstånd, när man glömmer bort tid och rum och alla andra världsliga prylar, du blir en del av musiken och bara låter den ta dig med, inåt, uppåt. Så känner vi när vi spelar när det är som bäst, och om vi kan få publiken kan hänga med på den trippen så finns det inget bättre.

Ni är ju lite av ett hopplock från ett par olika band. Hur kom det sig att ni började spela ihop?
– Vi har känt varandra länge och spelat ihop i mindre seriösa lösa konstellationer, jammat ihop och hängt ihop, festat, lyssnat på musik. Jag och Frans snackade länge om att vi borde starta nåt ihop, vi jobbade hårt, fick det att hända, kämpade länge för att vi så gärna ville, fast det egentligen inte fanns tid, tills slut fick vi ihop det och nu har vi världens bästa band ihop.

Kan man höra era respektive musikaliska bakgrunder i det ni gör nu?
– Det tycker jag definitivt att man kan. Teddybears har ju tydligt krautiga, monotona influenser om man orkar lyssna på mer än bara singlarna. Och Fireside hade ju definitvt såna tendenser stundtals. Och Caesars kunde ju va både rätt mycket krautinfluenser och psykedeliska i vissa stunder, och det tycker jag absolut kan höras i Les Big Byrds musik. Plus att det är ju faktiskt jag som skriver de mesta av låtarna, det präglar ju soundet förstås.

Vad var det allra bästa som hände dig 2013?
– Två timmar en kväll nån gång i slutet augusti var rätt grymma.

Jag läste att er kommande skiva släpps på Anton Newcombes skivbolag. Hur blev det så? Och är han egentligen lika tossig IRL som i Dig?
– Ja, vi ska släppa vårt album tidigt nästa år på Anton Newcombes label A Recordings. Det känns otroligt kul och hedrande, eftersom vi älskat det Anton gör länge.  Anton är en otroligt intelligent, rolig, snäll och snabbtänkt person och helt klart en av de mest musikaliskt begåvade människor jag någonsin mött.

Nu till miljonfrågan: Har någon hört fel på ditt namn någon gång, och trott att du heter Yoko Ono?
– Nej.

Karin Londré