I en mörk, dimmig och ogreppbar värld av pop-indie lyser Laserpistolerna upp scener och dansgolv. Med genomträngande syntmelodier och sånger om Rödvinsläppar och brustna stockholmshjärtan spelar de på Jazzhuset på torsdag. Vi har tagit ett snack med bandets frontare Leonard Brunner!
Foto: Niclas Brunzell
Hallå Leo…får jag kalla dig det? Om jag har gjort min research rätt så fyller både du och jag år nu på söndag, kul ju!
– Hej! Ja Leo blir bra, Leonard säger bara farsan när han är riktigt arg. Ja precis, jag fyller år på söndag och det ska bli kul. Men jag tror vi börjar fira redan på torsdag och sen hela vägen fram.
Vem är du och vad gör du om dagarna? Och kvällarna också för den delen?
– Jag pluggar på Musikhögskolan i Stockholm och blir snart klar musik- och biologilärare. Idag har jag till exempel sjungit ”En sockerbagare” hela dagen med 7-åringar. På kvällarna blir det öl, pingis och meningslösa konversationer. Ingen av polarna har liksom ”blivit det de vill” ännu, så vi drömmer om hur det skulle kunna se ut och lurar oss själva varje fredagskväll att vi snart är där.
Skulle du kunna berätta lite om Laserpistolerna?
– Det är vårt band, men själva bandnamnet betyder inget speciellt. Jag och den förra trummisen var fulla för 5 år sedan på ett dansgolv och så greppade jag tag i hans axlar, skakade om honom och skrek ”Vi måste starta ett band!”. Han ville vara med men undrade vad vi skulle heta? Det var en laser i taket på klubben och pistoler låter coolt, tänkte vi, och så var namnet klart.
Du sjunger på svenska, varför då?
– För att svenska är väldigt vackert. Jag berörs mer av svenska texter. Jag gillar att beskriva det jag ser och känner och att använda något annat än svenska då känns märkligt. Vår musik har alltid handlat om fascinationen för kärlek. Kraften som kärlek har och vad den gör med människor är intressant att leka med. Hästpojken, Håkan och John Holm tycker jag vet hur man gör när man beskriver kärlek genom musik. Det känns liksom annorlunda när man lyssnar på dem och jag vill försöka mig på det också.
Vad gör du innan du ska spela live?
– Vi får bara dricka en öl innan spelning för vår manager så mycket tid går åt att gömma sig och smygdricka när hon inte ser. Sen brukar bandet hålla hand och sjunga något konstigt så att vi känner gemenskap. Sen blir det mycket kajal, pärlhalsband, neonstavar och glitter.
Paul McCartney’s ögon är Laserpistolernas populäraste låt på Spotify. Vad är det som är så speciellt med just hans ögon?
– Någon sa en gång till mig att jag hade Paul McCartney’s ögon. Sen läste jag det i ”Jack” av Lundell, den beskrivningen alltså, så den fanns redan där sedan tidigare. Jag snodde den bara. Det hela handlar om att jag har ledsna ögon, likt Pauls. Alla syskonen i vår familj har det. Lite hundögon sådär.
Själva låten handlar om att man aldrig ska bli kär i sin bästa vän och att ingen förstod min sorg när jag väl blev det.
Jag förstår att man måste svänga förbi Jazzhuset på torsdag, men vad kommer ni bjuda på för show egentligen?
– Vi har ofta fått höra att vi är bäst live och det ska vi verkligen visa på torsdag! Det är kul att samla på minnen istället för pengar här i livet och jag ska göra mitt bästa för att alla ska minnas den här kvällen länge.
Vad skulle du vilja säga till göteborgarna?
– Vi ses på Jazzen!
“Kyss ingen imorgon du kan kyssa idag”. Vad ska man göra för att få en kyss, eller i alla fall en kram, av dig?
– En kram får du, men förhoppningsvis är mina läppar ämnade för en annan den här kvällen. Det är nämligen lite av en “romantisk kupp” det som händer på torsdag. En av de nya låtarna, ”Över landet” skrevs för att den skulle flyga just över landet och hämta hem den här personen till Stockholm igen. Nu är inte låten klar för släpp, men jag är där, och förhoppningsvis förstår hon. Men ja, om jag ska vara ärlig så går det nog åt helvete som vanligt, romantiken är död, så vi kan nog kyssas ändå…
Moa Händén
