What We Do Is Secret nästlar sig allt djupare in på Göteborgs klubbscen, och den 9:onde och 10:onde juli bjussar de oss västkustare på festival. Inga mindre än kanadensiska duon Death From Above 1979 står på lineupen, och av någon anledning, som vi inte riktigt förstår själva, lyckades Djungeltrumman få göra den första intervjun med bandet på ett bra tag. Jesse F Keeler, basist i bandet, fanns i ena änden av telefonlinjen, och vi i andra. Så här lät det.
Foto: Jeremy R Jansen.
Hej Jesse! Hur mår du?
– Det är helt okej, hur är det med dig?
Det är bara bra, tack. Ni kommer till Gothenburg…
– Hur är det man säger egentligen? Göteborg?
Ja, precis, fan vad imponerad jag blir. Säg det hela tiden när du är här, folk kommer älska dig för det!
– Jag kan nåt mer… Jag är svensk?
Ja, snyggt!
– Det betyder att jag är en svensk kvinna, va?
Ehm, nej. Det gör det inte, det betyder bara att du är svensk. Men säg det hela tiden ändå, folk kommer tycka du är grym. Vi är ett sånt litet land, så vi älskar när folk i andra länder vet något om oss. Hur har du lärt dig det där, föresten?
– Jag spenderade två veckor i Sverige 1999, jag var på turné med ett band och vi gjorde ett gäng spelningar i svenska skitstäder.
Haha, okej. Ja, det finns gott om dem. Men du, om spelningarna… Vad kan svenskarna förvänta sig av er? Kommer ni spela både gamla och nya låtar?
– Ja, precis. Vi kommer spela många nya, men blanda in några äldre. Om jag hade gått och sett oss och vi inte gjort det, hade jag själv blivit förbannad. Jag har varit killen som går och ser Sonic Youth och blir irriterad när de inte spelar gamla låtar, och står och skriker ”spela Schizofrenia!” hela tiden.
Ni har ju börjat spela nya låtar live, utan att ha spelat in dem innan…
– Vi hade inte tänkt göra så, men förra året kände vi ändå att vi behövde testa om låtarna funkade, så vi åkte på en turné i Kanada. Efter det började vi spela in direkt, för plötsligt funkade allt. Egentligen tycker jag att det är rätt standard för ett band att göra det i den ordningen. Jag såg en dokumentär om Pink Floyd, där de gjorde spelningar med Dark Side of the Moon-låtarna utan att ha spelat in dem innan och det inspirerade mig lite. Om till och med den skivan testades live, för att få det att funka, kan vi göra på samma sätt.
Förändras låtarna när ni spelar dem live?
– Just nu blir de lite annorlunda varje gång vi spelar dem. Just därför kommer versionerna av de nya låtarna, som vi spelar i Sverige, vara mycket bättre än de som vi spelade i Kanada i höstas.
Så, när tror du att skivan är färdig?
– Förhoppningsvis är vi färdiga med inspelningen i slutet av augusti, men vi kan tyvärr inte påverka när den släpps, det är upp till bolagen vi jobbar med. Vi har sagt att vi vill att skivan ska komma ut samtidigt i hela världen, för jag hatar när man vill köpa nåt och så är det territory restricted.
Jag är alltid rädd för att göra en skiva som är omöjlig att spela live. Det är som när man går och ser ett metalband som låter som att himlen öppnat sig på skiva, men på scen är de bara ett gäng killar med instrument.
På tal om nåt helt annat… Vad var det som hände när ni slutade spela för 7 år sedan?
– Vi ville helt enkelt inte göra det längre, och det var inte som att jag ville fortsätta och Sebastien (Grainger, red. anm.) ville sluta eller nåt. Vi var egentligen färdiga med det hela sista året. Vi hade turnerat i princip non stop från 2000 till 2005, vi tjänade inte tillräckligt mycket pengar så vi var tvungna att fortsätta för att betala hyran.
Allt var kämpigt. När vi gjorde skivan gav skivbolaget oss inte tillräckligt med pengar för att kunna göra färdigt den, så vi fick smyga in i studios på natten. Där jobbade vi mellan tolv och sex, och sen försökte vi ställa tillbaka allt som det stod när vi kom, så ingen skulle upptäcka oss.
Sjuk grej!
– Ja, och sen sa folk ”ni ska göra den här stora spelningen” och sådär, och vi blev alltid glada, men samtidigt visste vi att det betydde att vi skulle få sova i en van natten innan, och natten efter. När vi inte gjorde det bodde vi på extremt sunkiga motels. Ett ställe kostade 20 dollar och hade bara en säng, så vi fick sova med fötterna i varandras ansikten. Man kan inte göra den grejen hur länge som helst.
När ni lade ner gick du ju ut och sa att bandet aldrig skulle återuppstå. Varför ändrade du dig?
– Det hade gått en del tid, och jag hade mycket idéer som skulle passa ett rockband, som jag inte visste var jag skulle göra av. Så plötsligt mailade Sebastien mig och skrev ”jag tror att vi kan göra det här igen”. Vi hade fortfarande idéer, rent musikaliskt, som vi behövde göra nåt av, och som inte fick plats i något annat som vi höll på med just då. Egentligen började vi spela igen redan hösten 2010, men vi berättade det inte för någon. Först var vi helt enkelt tvungna att se om vi fortfarande kunde göra det. Första gången vi spelade efter uppehållet pluggade vi in allt, tittade på varandra och sa ”är du redo?”. Sen började vi spela en låt, och slutade liksom inte.
Var du någonsin orolig att fansen hade glömt bort er?
– Ja, det tänkte jag nog på någon gång, men det är inte riktigt så jag ser på musik. Jag gör det jag gillar, och då kommer antagligen någon annan också gilla det. Det har varit fint att se hur fansen välkomnat oss tillbaka, hela grejen har faktiskt varit mycket större än vad den var när vi först spelade. Innan vi slutade hade vi en spelning i London, på en pytteliten bar där kanske 45 personer fick plats. Sist vi var tillbaka sålde vi ut två kvällar i rad på några minuter. Vi sålde 6000 biljetter! Och trots att vi är så högljudda kan jag höra hur publiken sjunger med i låtarna. Det är helt fantastiskt.
Hur har ni, som band, förändrats sedan ni första började spela ihop?
– Vi är mycket bättre på våra instrument nu, jag har lärt mig otroligt mycket om musik sen 2002. Vissa delar av de nya låtarna hade jag inte, rent fysiskt, kunnat spela tidigare. I en av dem är en del med, som jag brukade spela som en övning. Då kunde jag göra det kanske en eller två gånger, sen var jag tvungen att sluta för att min hand gjorde för ont. Nu är just den grejen refrängen i en av låtarna, och varje gång vi kör den tänker jag ”hur kan jag spela det här?”. Det är som att mina fingrar är snabbare än min hjärna.
Foto: Jeremy R Jansen.
Du gör ju rock med DFA, och elektronisk dansmusik med MSTRKRFT. Hur kommer det sig att du valt att jobba med två så skilda genrer?
– Jag dj:ade innan vi startade DFA, jag var resident på ett gäng ställen i Toronto, men när vi började turnera var jag tvungen att sluta med det. För mig har det alltid känts logiskt att ha ett helt annat forum, istället för att försöka pressa in alla idéer i samma. Kul att du frågar om det här, föresten, jag diskuterade precis det med killen som producerar vår skiva för bara några dagar sedan. Jag försöker verkligen hålla dansmusiken och technon utanför bandet, jag tycker bara det låter påtvingat annars. Det är mycket bättre att ha en helt annan plats för de idéerna, istället för att försöka trycka in alla tankar jag har i Death From Above. Jag menar, om jag fick för mig att jag ville göra en raplåt skulle jag inte försöka göra det med DFA heller.
Vad har ni för planer för den närmsta framtiden? Vad har ni på gång?
– Vi gör bara sex spelningar i år, och två av dem är i Sverige. Just nu försöker jag mest låta saker hända, utan att ha några stora förväntningar. Men när skivan kommer antar jag att det blir stor turné och sådär. Det är egentligen allt jag vet. Ja, sen kommer vi ju göra massor av fler intervjuer förstås. När vi startade upp igen bestämde vi att vi inte skulle göra några intervjuer alls. Jag tror att det här är den första jag gör sen… ja, på flera år.
Nu känner jag mig mycket speciell, tack för att du boostar mitt självförtroende! Okej, innan vi avslutar: jag pratade precis med en kompis som berättade att hans föräldrar verkligen hatade när han spelade You’re a Woman, I’m a Machine på sitt pojkrum, det drev dem till vansinne. Tror du kanske att ni är ansvariga för ett par kyliga föräldrarelationer runt om i världen?
– Haha! Om det får honom att må bättre tror jag att bandet bär ansvaret för min kassa relation till mina föräldrar också. Fast å andra sidan, jag antar att man kommer hata mycket som ens barn spelar i framtiden också.
Ja, tänk om de börjar lyssna på Justin Bieber, liksom.
– Åh, herregud, påminn mig inte… Fast han kommer vara long gone då.
Ja, det är sant, antagligen har han dött av en överdos eller så.
– Haha, ja, antagligen.
Men du, tack för pratstunden, och hoppas vi ses i Sverige om ett par veckor!
– Tack själv, ha en fin dag!
Karin Londré
