Det spelar ingen roll att de bara hört två singlar, så fort Hurula kommer på tal skriker musikälskare om årets bästa svenska album. En av få som undvikit hyllningskörerna är Robert Hurula själv.

 Foto: Erik Viklund.

Det är nästan fyra år sedan Umeå-bandet Masshysteri lades ner. Med en nysläppt andraskiva i ryggsäcken och bokade spelningar på fler festivaler än du kan räkna upp, upphörde de plötsligt att existera. Till stor del på låtskrivaren och frontmannen Robert Hurulas initiativ.
– I samband med att vi släppte sista skivan dog en person plötsligt och tragiskt, det gjorde att det kändes sekundärt att spela i band. Jag kände att jag inte hade något annat val än att sluta, för jag stod helt enkelt inte ut med vissa aspekter av det längre.

Det där med att avsluta band precis när det precis är på väg att hända för dem, är något av hans specialitet. När han uppnåt det han vill känner han sig färdig och går helt enkelt vidare. Nu ska det beteendet brytas, i och med soloprojektet Hurula.
– Jag gick solo med eget namn för att det skulle bli svårare att lägga ner, säger han.

"Jag känner mig mer hudlös nu"

Under två år turnerade Masshysteri intensivt över hela världen och det fanns alltid deadlines för låtskrivandet. Inbokade spelningar eller studiotid låg konstant runt hörnet. Robert Hurula beskriver perioden som “ett kreativt uppvaknande”, men när det var dags att släppa en soloskiva ville han låta skrivandet ta tid.

– Den här gången bestämde jag mig för att inte skriva en enda låt för att jag var tvungen, utan bara när jag faktiskt kände mig inspirerad. Men jag vet inte om nästa skiva kommer till på samma sätt, för det är ganska jobbigt. Man blir så fattig när man inte kan spela …

När förstasingeln Sluta deppa mig släpptes i början av året lät inte reaktionerna vänta på sig. Kanske är svenskarna trötta på arenahouse och svältfödda på punk och pop? Hur som helst hördes lovord från hela landet och i samma melodi har det fortsatt. Huvudpersonen själv, som för det mesta håller sig borta från internet, får mest höra vad som sägs från kompisar och “de kanske redan har filtrerat bort allt det dåliga som sägs”. Inte heller när skivan släpps tänker han googla recensioner tills fingrarna blöder.
– Jag känner mig mer hudlös nu, kanske för att det är solo, jag har inget att gömma mig i. Jag har känt mig lika ansvarig för hur det låter i mina tidigare band som jag gör nu, men förut kunde jag i alla fall tänka att folk inte visste att jag gjorde låtarna. Nu är det ganska uppenbart att det är jag.

"Varje gång jag hörde någon säga att Masshysteri inte är punk, tänkte jag att det är det mest opunkiga jag hört."

Att skriva punk har aldrig varit något planerat. Om man nu kan kalla det så, att sätta en etikett på musiken är något som främst andra ägnar sig åt.
– För mig är punk ett sätt att vara kreativ på och det behöver jag. Jag har varken då eller nu satt mig ner och skrivit en punklåt, det är andra som satt en label på det jag gör. Lika ofta som det fanns råpunkare som sa att Masshysteri inte var punk kommer det finnas dom som behöver sätta ett namn på det här. Men varje gång jag hörde någon säga att Masshysteri inte är punk, tänkte jag att det är det mest opunkiga jag hört.

Precis som han aldrig planerat att skriva en punklåt, har han aldrig planerat att skriva musik som låter annorlunda mot det han gjort tidigare. Trots det får han höra att det nya materialet skiljer sig från Masshysteri, och själv har Robert Hurula märkt att han tar upp andra ämnen än innan.
– Istället för att peka och svära åt en grej har jag zoomat ut och sett till den stora känslan. När jag satte ihop texterna insåg jag också att alla låtar handlar om kärlek och det har de aldrig gjort tidigare. Men kärlek är ju också en stor känsla.

Karin Londré

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Hela Stan. Hurulas debutskiva Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för finns ute nu, och på fredag gör han en spelning på hemlig Göteborgslokal.