Graveyard är för svensk rock, vad Poseidon är för Göteborg. Oumbärliga! Bandet för vidare en tradition av bredbenta riff, ilska och hårda trummor. De vinner priser, spelar med Iron Maiden och kritikerna kysser marken de går på. Att de dessutom är ett av få band som orkar vara samhällskritiska, är inte att förglömma. I helgen spelar de på Pustervik med nysläppta plattan "Lights Out" i bakfickan. Vi unnade oss en pratstund om Hisingen, rockens hälsa och vägen till framgång med hårfagre Axel, bandets trummis.

Fotograf Anders Bergstedt

Hej Graveyard-Axel!
– Hej hej.

Ni brygger bärs, ni vinner Grammisar och P3 Guldpriser, ni släpper nytt album. Är 2012 Graveyards år?
– Njae. Visst går det bra för oss. Men att döma av SD:s siffror i opinionsmätningar så är det väl snarare inavelns år…

Så sant, så sant. Hur går man från att vara ett demoband till att spela förband till Motörhead, Iron Maiden och Deep Purple?
– Det gör hen inte. Hen tar många små steg på vägen dit och har lite talang och massa flax. Rätt tid, rätt plats och rätt folk – de vanliga faktorerna. Förutom det så ska hen inte ta nån skit, se till att få saker gjorda själva istället för att drömma om att få spela på något lokalt rockhak där alla som jobbar tror att de är kungar av stan. Envishet, integritet och talang i en ohelig kombo.

Jag är inflyttad till Göteborg från Luleå. Alla mina polare bor eller har bott på Hisingen under perioder. Dessutom hänger vi där ofta och går på spelningar och sånt. Vi gillar er ö. Däremot, när man snackar med göteborgare, så rynkar de på näsan vid tanken på Hisingen. Jag är förbryllad! Förklara för mig vafan som pågår.
– Det är väl medelklassen som sätter normen som vanligt? För min egen del känns det som att det finns bra och dåliga sidor med de flesta ställen. För övrigt så undrar jag vad som ska hända med Ali Babas falafelställe på Backaplan om de ska fortsätta bygga nytt och större där? Han och gubben bakom moskén i Bellevue har stans bästa falafel.

Hur mår rocksverige, egentligen?
– Det vet jag inte. Musikgöteborg känns som att det mår väldigt bra för tillfället. Mycket intressant musik i många olika genrer. Sverige har sina studieförbund att tacka för väldigt mycket tänker jag. Kanske att alla egna klubbar de har är helt klockrena. Men bara det faktum att man kan få hjälp med replokal, strängar och andra såna grundläggande grejer betyder väldigt mycket.

Bra grejer!
– Ja! Det är väldigt lätt för svenskar att komma över de första hindren som finns om hen vill starta band. En struktur som de flesta i andra länder inte har tillgång till. Att det sen kan vara dyrare att hyra en kall halvmöglig replokal än att hyra en lägenhet är en annan femma.

Jag såg er live första gången för något år sedan, på Trucken. Allvarligt talat, jag tyckte det kändes nästan som en musikalisk uppenbarelse. Dels för att tonerna påminde om sådant som jag lyssnar på massor, och saknat. Och dels för att ni vårdade scenen, instrumenten, musiken så jävla ömt. Vad kan publiken som kommer till Pustervik i helgen vänta sig? 
– Tack så mycket. Jag vet inte om jag ska säga vad folk ska vänta sig… De bästa upplevelserna har hen ju oftast om hen inte har några förväntningar alls. Som de säger i marknadsföringssvängen – lova tunt men leverera jävligt runt.

Hur förhåller du dig till era livegig, vad är the master plan liksom?
– Ingen master plan. Jag förhåller mig inte så mycket. Försöker mest att spela så som jag själv vill se band spela när jag går på en spelning. Så att folk ser att vi tar vår musik på allvar och att vi älskar den. För det mesta. Haha…

Fotograf Anders Bergstedt

Vad händer härnäst på kyrkogården?
– Det är nog rätt lugnt. Någon efterlämnad lägger ner en blomma och känner saknad. Funderar över klyschan livets bräcklighet. Kanske att hen ändå borde be chefen dra åt helvete och åka på en förverkliga-sig-själv-resa i något land där folk sitter och bryter ryggen av sig för att vi ska kunna fynda på mellandagsrean?

Kanske? Eller så går de och handlar sushi istället. Men du, dags för lite allvar!
– …

Ni vaknar upp på måndag eftermiddag och har tatuerat in Fredrik Reinfeldts nuna på ryggen, adressändat till Östra Kyrkogården och lovat Amy Diamond att hon ska få ta över som sångare i Graveyard. Dessutom har någon tänt lyset. Vad är det som har hänt?
– Hahaha! Ifall Reinfeldt skulle va tatuerad på min rygg så skulle han definitivt ha både den lilla fyrkantiga mustaschen och armbindeln på sig. De som han så snyggt döljer nu i sitt  "arbetarpartis" PR-arbete. Adressändringen vet jag inte vad det skulle röra sig om? Kanske att det skulle vart världens fyndigaste man Håvard Svartveidt Lunde som spelat mig ett spratt. Han såg till att jag blev brevvän med ett gäng tyska 14-åringar en gång.

And..?
– Och om jag bett Amy Diamond ta över efter Jocke så hoppas jag att nån bär iväg med mig till akutpsyk på en gång. Men det kanske hade vart av medlidande? Det verkar inte vara något roligt liv att växa upp på det sätt som hon gjort/gör. 

Tack för att ni tog er tid att snacka! Keep on rockin' in the free world!
– Tack själv. Den värld som finns kvar att rocka i är väl inte så fri va? Odlar du inte din egen potatis och springer runt i vadmal så är du rätt ägd från morgon till kväll. Du med… Och jag med…

Martina Johansson