Liseberg förknippas oftare med sockervadd, kaniner och skräckslagna barn än med jazz. Det hindrar dock inte Elena Wolay från Jazz är Farligt från att packa med sig ett gäng akter och flytta in på Taubescenen under Kulturkalasets fredag. Sist ut under kvällen är klassiska Fläsket Brinner, och vi slängde iväg ett par frågor till bandets trummis, Erik Dahlbäck.
Poster: Rasmus Westman.
Hej Erik Dahlbäck, Hur mår du?
– Tack, nu mår jag bra.
Skönt att höra! Vad är den allra största skillnaden mellan Fläsket Brinner 1970 och Fläsket Brinner 2014?
– Att vi i dag har mycket färre spelningar, det har gått över ett halvår sedan förra spelningen. Det gör det svårare att experimentera vilket var en grundpelare i de tidigare gruppuppsättningarna. Men samtidigt verkar det som om det är lättare för publiken att ta till sig musiken nu i och med att den har en fastare form.
Hur bra gör sig egentligen er musik på ett nöjesfält? Funkar det även med lite barnskrik i bakgrunden?
– Att det pågår verksamhet runt om musiken har inte varit några problem tidigare och är det förhoppningsvis inte nu heller. Förr spelade vi oftast på klubbar och i den miljön passar vår musik.
Jag läste att du fortfarande spelar på det andra trumsetet du köpte. Hittade du helt enkelt aldrig något bättre?
– Det var mest en ekonomisk fråga, jag hade helt enkelt inte råd. Efter fläsket började jag att spelade jag jazz igen och fick efter ett par år ett stipendium och i samma veva ett 50% sponsoravtal med Gretsch och då köpte jag ett mindre trumset. Trummorna jag hade när jag spelade med fläsket hade jag målat så att det skulle se ut som de brann och det skrämde vettet ur jazzkollegorna. Jag fick höra att fläsktrummorna kallades för bensinstationen.
Vad behöver hända för att jazzen ska ta sig från den sittande publiken till klubbarna?
– Att det blir fler klubbar med en öppen programsättning. Idag spelar vi mest på
jazzklubbar, det verkar som om det är relativt lätt för jazzklubbar att få olika bidrag till verksamheten. Ingen skugga över jazzklubbarna som fyller en viktig funktion för livemusiken, men jag upplever dock att det är vanligt att medelåldern på arrangörer och publik är ganska hög där vilket kan smitta av sig på musiken. Hur det skall förändras vet jag inte.
I höst är det val i Sverige. Vilka förändringar hade Fläsket Brinner gjort först om ni fått makten?
– Gjort allt för att stimulera, oavsett ålder, kön, etnicitet och så vidare, till eget skapande. Mer stålar till alternativ kultur alltså.
Finns det något ni verkligen saknar från proggscenen?
– De alternativa spelställena som drevs av ideella krafter. Alla i fläsket hade spelat i olika sammanhang på den kommersiella scenen och tröttnat på den situationen. Proggscenen innebar en total förändring, plötsligt kom det nya arrangörer och skivbolag som inte satte profiten i centrum. Idag känns det som om vi är tillbaka till det som rådde innan.
Och finns det något ni är väldigt glada att ha lämnat bakom er?
– Det enda jag kan komma på är att det är mindre droger runt musiken.
Karin Londré
