Bild: Josefin Hardinger

 

Nu sitter ni här och har turnerat världen över, ni har jobbat med några av världens främsta artister och fått Patti Smith att börja gråta. Hur startade allting? 

Johanna: – 2007 började vi sjunga stämsång tillsammans. Vi och andra reagerade på att det lät bra när vi sjöng ihop. Sen spelade vi in vår första demo och helt plötsligt turnerade vi jorden runt. Det är fem år sedan vi började, men det känns som igår. Det har gått så fort. 

 

Ja, det var inte längesen som ert namn figurerade lite varstans, men ingen visste riktigt vilka ni var, så visst har det gått fort! Hur skulle ni själva beskriva er musik?

Johanna: – Allting utgår ju från stämsången. Det är de som är grunden till all musik som vi gör. Oftast börjar vi med gitarr och sång, och sen bygger vi upp det därifrån. Det ska vara så enkelt, rakt och ärligt som möjligt. Det är de vi strävar efter.

Klara: – Men det är en sådan himla svår fråga det där. Vår musik är vårt försök att göra samma sak som våra förebilder gör. Vårt misslyckade försök, haha. 

 

Fast ni är ju fantastiska! 

Johanna: – Men man ska alltid vara lite kritisk. 

Klara: – Ja, och man får aldrig vara nöjd när man håller på med kreativa saker. Man ska alltid sträva efter någonting som är svårt att uppnå. 

 

Så ni menar att ni aldrig är nöjda med det ni gör? 

Klara: – Jo, såklart! Jag är nöjd i stunden, då när plattan är klar, det är som en smekmånad. Jag känner att det här är det bästa vi gjort. Men sen börjar jag alltid tänka att vi hade kunnat göra många saker annorlunda och bättre. 

Johanna: – Fast det tror jag är hälsosamt, det är så man utvecklas.

 

Ni både sjunger om det förflutna och på många sätt romantiserar ni den svunna tiden. Varför är ni fast i dåtiden?

Klara: – Jag tror att de flesta är det på något sätt. Man ser tillbaka på en passerad tid man inte upplevt, och så idealiserar man det. Men jag tror att det är ett slags mänskligt tillstånd, att antingen leva i framtiden eller i det förflutna, och vi lever helt enkelt mer i det förflutna. 

 

Er musik skiljer sig en del i Sverige för att den är just 70-tals inspirerad, i jämförelse med annan kommersiell musik som produceras idag. Tror ni att ni hade haft samma framgång om ni faktiskt hade varit verksamma på 70-talet? 

Johanna: – Hm, det är svårt att säga, vi är så glada att vi har någon form av karriär överhuvudtaget. Men jag vet inte, det var ju mycket tack vare Internet som vi blev stora.

Klara: – Vi hoppas att folk lyssnar på vår musik för att det är kvalité, så förhoppningsvis hade det funkat även på 70-talet. 

 

”Det är nästan elakt, att folk utgår från att tjejer inte kan jobba tillsammans utan att bråka” 

 

Jag lyssnade på erat sommarprat där ni bland annat snackade feminism. Vad tänker ni kring det?

Johanna: – Ja, som det ser ut nu får vi väldigt många frågor kring mode stil och image, och hade vi varit bröder hade vi förmodligen fått prata mer om teknik, om hur materialet är inspelad och om låtskriveri, mer om musiken helt enkelt. 

Klara: – Vi får ofta prata om hur det är att vara systrar och folk undrar mest om vi kan hålla sams. Det är nästan lite elakt, att folk utgår från att vi som tjejer inte kan jobba tillsammans utan att bråka. 

Johanna: – Ja, många förväntar sig att två tjejer inte kan hålla ihop, och de frågar om vi är flamsiga och sådant. Det tycker jag är tråkigt. 

 

Men nu när ni har jobbat med legender och erkända storheter, blir ni bemötta på samma sätt ändå?

Johanna: – Ja, det är samma bemötande typ hela tiden. 

Klara: – I princip, ja. 

Johanna: – Trots att, som du säger, vi har jobbat med Jack White och Mike Mogis. Det har varit män som liksom accepterat oss. Men det är tråkigt att man måste få godkännandet från Jack White för att vara ok och cool, så är det nog inte för män. Vi tjejer måste jobba mycket hårdare.

 

”Det är tråkigt att man måste få godkännandet från Jack White för att vara ok och cool”

 

Ja, fyfan va det är tråkigt! Men ni gör ett bra jobb och förhoppningsvis banar ni väg för andra! Men hur gick det till då? När ni spelade in den här plattan med Mike Mogis?

Klara: – Det var helt fantastiskt! Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Omaha Nebraska säger väl inte så mycket för de flesta, men för de som känner till Bright Eyes och deras skivbolag vet vad det betyder. Det är som mekka. Vi åkte dit och spelade in i deras studio i en månad. 

Johanna: – Vi jobbade morgon till kväll, det var väldigt intensivt. Vi spelade in i två veckor och mixade i två veckor. 

Klara: – Mike mixade på dagarna, så kom vi dit vid midnatt och sa vad vi tyckte och hade synpunkter, vi la på grejer eller tog bort sådant vi inte tyckte om. 

 

Så ni var med mycket i arbetet kring mixandet?

Johanna: – Vi är med hela tiden i allt vi gör, alltid. 

 

”Vi är med hela tiden i allt vi gör, alltid” 

 

Det är så dumt, jag tror inte folk förstår hur mycket ni är med i det arbetet. 

Johanna: – Ja, och många tror nog att det var Mike som gjorde vår platta helt och hållet, men vi lyssnade på demosarna för ett tag sedan, och de var väldigt utvecklade i sig. Men det klart att han gjorde ett enormt arbete också. 

Klara: – Det han främst har gjort är en ljudbild som märks tydligt och som också är väldigt unikt för honom. Sen tycker jag att han hjälpte till att inspirerade oss, genom att vi bara fick vara i hans studio.

 

Johanna: – Den är väldigt bred, var vi än kommer. Det är allt från unga tjejer till äldre män. 

Klara: – Det gillar jag, de gamla gubbarna! Vi förstår varandra, haha. Vi lyssnar till samma musik. Jag är som en gammal man i min musiksmak. 

Johanna: – I USA går folk verkligen ut och festar, alla skriker, men här i Sverige är det väldigt vördnadsfullt och vår publik lyssnar verkligen, på ett fint sätt. Folk tar in musiken här. Det är två helt olika kulturer. 

 

”Rock'n'roll-livet är inte så intressant och heller inte speciellt hållbart.”

 

Er pappa har varit med som ljudtekniker hela tiden, va?

Klara: – Pappa har ju varit med oss sen vi började, vi har inga hemligheter. Vi är som gamla gubbar när det kommer till musik och som gamla tanter när det gäller att gå ut. 

Johanna: – Rock'n'roll-livet är inte så intressant och heller inte speciellt hållbart. Vi försöker att hand om oss själva. Men det klart att vi kan stanna kvar efter spelningarna och ha efterfester med våra vänner.

Klara: – Pappa är inte med för att ha koll på oss. När vi är ute och spelar så jobbar vi, och pappa har aldrig sagt till oss att vi inte får göra vissa saker.

 

Jag tänkte vi kunde prata lite om Karin Drejer (The Knife, Fever Ray) och vad hon har betytt för er? 

Klara: – Jättemycket! Vi fick ju världens bästa start i vår karriär tack vare henne. Hade inte hon kommit hade det tagit betydligt längre tid, och det är en enorm credd att ligga på hennes skivbolag (Rabid Records) där bara The Knife och Jenny Wilson ligger. 

 

Hur kommer det sig att ni fick chans att släppa på hennes bolag? 

Klara: – Det är rätt lustigt. Hon är bra vän med vår morbror och hon bor ganska när oss, nästan granne, och henens dotter gick på samma dagis som vår lillebror. Vår mamma började prata med henne och hon berättade att vi hade börjat göra musik.

Johanna: – Vi hade ett Myspace konto då, och folk hade börjat höra av sig till oss om olika förfrågningar. Vi visste inte riktigt vad vi skulle svara, så vi bad helt enkelt om hjälp. Så hon kom hem till oss och berättade vad vi skulle göra och så där, och vi kom fram till att det bästa skulle vara att hon släppte oss, och på den vägen är det.

 

”Vi gör jätteläskiga grejer hela tiden, som när vi spelade för Paul Simon och Patti Smith. Man står där och undrar varför man utsätter sig själv för det där.”

 

Ni har gjort så otroligt mycket och ni har träffat fantastiska legender över hela världen, som är få förunnat även i er bransch. Det krävs så mycket mod för det, tänker jag. Är ni aldrig rädda?

Johanna: – Ja, vi gör jätteläskiga grejer hela tiden, som när vi spelade för Paul Simon och Patti Smith. Man står där och undrar varför man utsätter sig själv för det där. Men man måste nog vara lite naiv och dum för att över huvudtaget gå upp på en scen. 

Klara: – Det krävs nog någon slags självbild av att man klara av det, en självsäkerhet. 

 

Ja, men finns det en konkurrens mellan er?

Klara: – Nej Jag hoppas inte det. Inte än… haha. 

 

Vilken tur! Jag är så avundsjuk på er, jag har ingen syster, men jag har alltid velat ha en. Kan inte ni kort beskriva varandra, hur är er syster liksom?

Klara: – Oh, det är den svåraste frågan jag vet. Jag kan inte beskriva Johanna. Jag känner henne för bra. Jag tror på något sätt att alla människor är motsatser… Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. 

 

Era texter har ju alltid väldigt stora och rätt djupa handlingar, var kommer alla historier från? 

Klara: – Det vet vi inte alltid riktigt var de kommer från. Känslor som vi skriver om behöver inte nödvändigtvis vara våra, men allting är ju saker vi kan relatera till. Det är hämtat ut oss själva, på något sätt. 

Johanna: – Och såklart böcker, annan musik och filmer, det självklara svaret. 

 

Och ni skriver om väldigt sorgliga saker, varför gör ni det?

Klara: – Vi hanterar saker som är svåra genom att skriva om dem. När man är glad vill man inte sätta sig ner och skriva. 

Jag tror att om man skulle ta alla bra låtar i hela världen och se på texterna, då kan jag tänka mig att de flesta låtarna skulle ha någon slags sorg i sig. Det är så människor genom hela vår historia har hanterat hemska saker. 

 

”Vi önskar att vi kunde vara hälften så bra som Simon & Garfunkel, det är vårt mål.”

 

Om ni måste bli jämförda med någon artist, vem skulle de vara? 

Johanna: – Det låter som om jag tycker att vi är så här bra nu, men om man säger så här då, om vi önskar att vi kunde vara hälften så bra som Simon & Garfunkel, det är vårt mål.

 

Bild: Josefin Hardinger

 

Okej, nu en helt annan grej som jag måset veta. För oss som inte vet hur det är att spela med några av världens främsta artister, kan inte ni beskriva hur det är? 

Johanna: – Menar du Jack White? 

 

Ja!

Johanna: – Det är jättekonstigt i början såklart, men det går över och rätt snabbt är man ju vänner. Nu känns det helt naturligt att bara hänga. 

Klara: – Ja, men hade någon slängt upp mig på en scen med honom när jag var 12 då hade jag dött, jag hade svimmat. Men när jag träffade honom första gången när jag var 16, då var jag själv musiker, och inte bara ett fan.

 

I allt jag läst om er så framgår er passion för musik så tydligt, hade ni kunnat göra någonting annat i ert liv, än att hålla på med musik? 

Klara: – Ja, absolut! Annars hade det ju varit konstigt. Det är jättemånga människor som är precis lika passionerade och precis lika duktiga som vi är, som aldrig får göra musik. 

 

Så vad hade ni gjort tror ni, om ni inte lyckats? 

Johanna: – Det är så svårt att säga. Vi hade väl pluggat nu båda två. 

Klara: – Ja, jag har hållit på med det här sedan jag var 14 år, så jag hann aldrig komma på en plan B. 

 

Men gick du klart gymnasiet?

Klara: – Nej, jag började aldrig gymnasiet. 

 

Oj, var det svårt att ta det beslutet? 

Klara: – Nej, inte alls faktiskt. Vi hade precis släppt vår första platta när jag skulle börja gymnasiet, så det stod mellan att åka på turné eller börja på musikproduktion. Jag kände att jag bara hade den här chansen. Och jag har inte ångrat mig än. Men att inte hålla på med musik… jag vet inte. Det skulle vara ett helt annat liv… Jag har en dröm om att bli diabetesläkare. Jag har själv diabetes, så jag skulle vilja bli barnläkare för diabetiker. 

Johanna: – Jag med, haha. Jag hade också vilja bli läkare. Vi gillar att ta hand om andra, och vi är väldigt fascinerade över människokroppen. Det är kanske därför vi heter First Aid Kit, haha. 

 

”Jag började aldrig gymnasiet”

 

Så, när kommer nästa album nu då? Jag är så förväntansfull!  

Johanna: – Ja du… Ingen aning. När det är färdigt. 

 

Men ni jobbar på ett? 

Johanna: – Vi har börjat tänka på ett i alla fall, både bildmässigt och musikaliskt. Men vi har inte haft tid att sätta igång det riktiga arbetet. Allting har varit så intensivt, vi har haft ett extremt stressigt år. Man måste nog längta efter att vara kreativ för att kunna skapa något nytt. 

 

Det har ju gått så bra för de två senaste skivorna, har ni någon prestationsångest inför nästa platta?

Klara: – Nej, vi försöker verkligen att hålla det borta. 

Johanna: – Jag tror att vi måste använda allt positivt som är runt omkring oss och använda det i stället. Det är en väldigt glad stämning runt oss i allt vi gör just nu. Vi har en stor publik och det går bra. Jag tror att det är viktigare att fokusera på det än att pressa fram en ny hit. 

 

Ja, det är nog klokt. Så vad händer för er här näst?

Klara: – Vi åker på en turné i Sverige, sen åker vi till Australien! 

 

Och så min sista fråga. Hur vill ni bli ihågkomna? 

Johanna: – Herregud vilken svår fråga… Det största för en musiker är ju att låtarna lever kvar och att de finns bland oss i flera generationer. Att de blir folkliga och lever ett eget liv. Vilka vi är som personer är mindre viktigt. Men att musiken lever kvar, det önskar vi.  

 

Anna Wester