Den 2 november får Lisebergshallen finbesök. Eva Dahlgren är ett lika självklart inslag på den svenska musikscenen, som sill och nubbe på midsommar. Redan 1979 kom första plattan, och sedan dess har hitsen radat upp sig. Varesig det är "Ung och stolt" eller "Kom Och Håll Om Mig" eller kanske "Jag klär av mig naken" som blivit din favoritlåt, så har du säkerligen minst en ögonsten i repertoaren. Vi pratade en stund om turnerande, filmskapandt, vindarna och förstås – litegrann om Jonas Gardells uttalande i Faktum.

Fotograf: Mattias Edwall/blixten.se

Hej Eva, hur mår du?
– Jag mår jättebra. Har roligt på min turné och har spännande saker att göra när jag är hemma.

Du har inte turnerat på fem år, hur blev det så?
– Jag fick en massa andra saker att göra som jag tyckte var kul. 

Berätta mer!
– Har filmat mycket. Både reklamfilm, dokumentär och små lekfilmer till mig själv. Sen skrev jag en monolog som jag var ute och turnerade med ett tag. Ibland när man gör roliga grejer så märker man ju inte att tiden går.

Hur nervös var du på turnépremiären? Själv blir jag liksom orolig om jag glömt äta frukost ena dagen, och sedan ska äta det nästa morgon.
– Haha! Nä, jag var inte så fasligt nervös den här gången. Ofta när jag har premiär eller ska göra svåra spelningar så brukar jag önska att det ska bli en vattenläcka i lokalen så att allt blir inställt! Men den här gången var jag så glad över att få spela igen så glädjen tog överhand.

Du har ju varit en sväng runt om i Norden redan innan du kommer till Göteborg, hur skiljer sig de norska och finska fansen mot de svenska?
– De skiljer sig inte så mycket från de svenska. Förutom att jag ibland får för mig att prata mycket mellan låtarna och då kan det ju bli lite problem med språket. Men både norrmän och finnar är skön publik!

Jag gissar att du hört Jonas Gardells uttalanden i Faktum om den svenska gayscenen och att bland annat du inte fanns där när det behövdes som mest. Vad sjutton svarar man på det?
– Nej det har jag inte hört. Jag kan bara säga att alla människor har en uppgift att fylla men att det är upp till var och en att finna ut vad det är.  Jag tycker inte om man har en skyldighet att vara gayaktivist bara för att man är gay. Man har heller inte rättighet att tala för alla homosexuella bara för att man själv är det. Nu talar jag gärna om dessa frågor, nu när jag vet var jag står och vad jag tycker och vad jag känner. Innan man har gjort det klart för sig själv är man inte någon bra talesmänniska.

Vad har göteborgarna att se fram emot på fredag?
– Har försökt sätta ihop en låtlista med låtar jag vet folk vill höra och sådana som jag bara måste spela för jag tycker om dem. Till detta kommer en härlig videoinstallation som jag jobbat med ett halvår. Känner mig väldigt nöjd med den. Och inte att förglömma… några av Sveriges bästa musiker.

Till sist… Miljonfrågan: Vem vänder egentligen vindarna?
– Ja du. Kanske är det Sandy som bestämmer…

Karin Londré