Hej Claes! Hur är det med dig?

– Hej, Det är helt ok. Tack för omtanken.

 

På fredag spelar Esther på Sticky! Hur kommer vi känna oss när ni precis gått av scenen?

– Precis som man känner sig när man bara har en öl kvar men vill ha två. Det jag försöker säga är att man vill ha mer.

 

… Och hur kommer ni själva må?

– Beror på dagsformen. Antagligen rastlösa, kritiserande, uppspelta, trötta och med ett beroendebegär av något att dricka och gå på scen igen.

 

Ni har ju spelat ihop i tio år. Hur håller ni sams egentligen? Vad hade ni gett för tips till band som Beatles, Spice Girls och A tribe called quest, om ni kunde åka tillbaka i tiden och försöka se till att de inte splittrades?

– Bästa tipset är nog att inte hålla sams. Ut med skiten, tankar och frustrationer. Då lär man känna varandra mycket bättre och vet om de ömma tårna. Och också att respektera det. Det är precis som ett förhållande, man fattar tycke för varandra och tar beslut om att gå vidare för att det fungerar bra. Men jag hade nog inte lyckats övertala varken Paul eller John, de var för tjurskalliga.

 

Berätta om A south province letter?

– Det är elva alster som vuxit fram under ett par år. Det är elva brev från Småland som framförs på de bästa sätten vi vet. Ibland vackert, ibland stökigt, ibland välplanerat, ibland på ren intuition. Vi bestämde oss tidigt inför den här skivan att vi inte ska släppa ifrån oss något vi inte är 100% nöjda med. Därför började vi samarbeta med Ronald Bood som producent från start. Han städade upp, la till, tog bort allt det där som bara låg och skräpade.

 

Hur skiljer den sig från era tidigare släpp?

– Det är ju ett tråkigt svar men den är mer välarbetad och inget är lämnat åt slumpen. Det märks också en skillnad att vi haft producent med oss denna gången. Tidigare handlade det mer om att spela in så fort som möjligt, släppa så fort som möjligt för att få komma ut och spela. Nu valde vi att lägga lite mer energi och tid för att vi faktiskt kunna känna lite stolthet. Jag tror inte att jag kommer förneka den här skivan jämfört vad man ibland gjort med tidigare släpp.

 

Vilken är albumets allra bästa textrad?

– Det är svårt att ta en rad ur sitt sammanhang, läsarna kommer nog tycka det är extremt pretantiöst. Men "You always play to win, still I dont try" sammanfattar ett av skivans teman rätt bra. Man börjar bli rätt trött på att människor ska hävda sig i alla lägen, alltid äta den bästa maten, alltid dricka det bästa vinet och ha den snyggaste jackan. Det kanske låter bittert, men det som skrämmer är den bild människor skapar av sig själva som inte stämmer överens med verkligheten. Jag är rädd för den dagen de vaknar upp och märker att dom inte lever det liv dom gör på exempelvis sociala medier.

 

På tal om nåt helt annat: du jobbar på Brewhouse, har jag förstått. Vad gör du där egentligen?

– Jag jobbar som projektledare på vår event- och konsertsida, samt att jag är producent för Brewhouse Big Band. Det är ett ungdomsstorband som riktar sig till jazzintresserade ungdomar i regionen i åldrarna 15-20 år. Vi vann bland annat SM i ungdomsstorband, bara en sån sak… Jag gillar kombinationen av att själv vara musiker och samtidigt jobba från den andra sidan. Det blir en skön kontrast. Energin av att jobba bakom scen hämtar jag på scen när jag får trumma med Esther.

 

Tänk dig att du får åtta miljoner att lägga på en enda kväll på Brewhouse. Vad gör du?

– Vi gillar att spela pingis på luncherna, så vi hade nog bytt upp oss rent materiellt helt enkelt. Bättre rack, bord, nät mm. Brewhouse jobbar även aktivt för att stärka de kulturella & kreativa näringarna i Västra Götaland. Alla intäkter går direkt tillbaka i verksamheten för att utveckla våra befintliga projekt och incubatorprocesser. Lägger man ett event/konsert i Brewhouse är man på så sätt aktivt deltagande i att stärka de kreativa näringarna i regionen. För 8 miljoner hade man kunnat göra ett scenprogram under en dag där många talangfulla aktörer i vår stad fått komma fram, och man skulle ge ett sjukt bra gage!

 

Till sist. Vad ska jag äta till middag?

– Du får äta precis vad du vill, så länge du njuter av maten och inte fotograferar den. Vi har varit inne på ämnet innan men det kan göra mig måttligt irriterad att man ska fotografera maten innan man äter, vad är det man vill uppnå? Vad finns det för nyhetsvärde i att man äter? Men, jag tycker du ska ta dig till småland och till Växjö. På Sandgärdsgatan ligger Kafé Deluxe där du ska beställa en Tarté Flambee i all enkelhet. Jag kommer nog spisa lite plattor där den kvällen med.

Karin Londré