Genom framgånsrika, om än mer eller mindre bespottade, bloggar och i sin hyllade podcast har Alex Schulman gjort sig ett namn och blivit en självklar del av mediasverige. Under våren har hans föreställning Älska Mig dragit fulla hus på Maximteatern i Stockholm och i helgen packar Alex ner sin show och drar till Göteborg. Djungeltrumman ringde upp för att prata bekräftelsebehov, korseldning på Börje Salmings tomt, att vara privat och, självklart, Tjörn. Sen hann vi med lite annat också.

 
Hej! Hur mår du?
– Fint! Hur är det med dig?

Jag mår bra, tack. Vad gör du för nåt?
– Jag lyssnar igenom podcasten som kommer ut imorgon. Jag brukar göra det, och sen skicka tillbaka till Sigge med synpunkter.

Du kan väl berätta lite om Älska mig?
– Det är en föreställning om bekräftelsebehov, men den har egentligen två linjer. Den ena är samtidens bekräftelse i allmänhet, jag driver en tes att vi lever i en ultranarcisstisk tid. Alla är mini-kändisar med stora egon och alla har små scener där de underhåller sin publik, alltså sina followers. Det händer nåt med oss när vi står på de scenerna och speglar oss i de speglarna. Allt vi gör, gör vi för att få likes, och det säger mycket om den tiden vi lever i. Den andra linjen är min historia, med mina personliga erfarenheter och vad det har gjort med mig.

Men hörru, att göra en föreställning om bekräftelsebehov måste vara det ultimata bekräftelsebehoviga?
– Ja, verkligen och det ger ett rätt intressant meta-perspektiv som jag använder mig av. Att stå på scen och prata om bekräftelsebehov, det är märkligt dubbelt, det där.

"Om jag hade kommit till podcasten och sagt ”min fru lämnade mig igår” hade hans första reaktion inte varit att trösta mig."

Folk har ju länge haft ett intresse av att följa dig, från bloggarna till podcasten. Varför är du så intressant egentligen?
– För det första tror jag att det är för att jag försöker vara transparent och dela med mig av saker som händer mig. Det finns nog en igenkänningsfaktor där, det som är mänskligt hos mig är också mänskligt hos andra. I mina tillkortakommande hittar man sina egna, om man säger så. Jag tror också att det är för att jag kan berätta en historia och vi lever en samtid där alla försöker berätta historier. Jag har övat på det här i 15 år, kanske 20, och jag har lärt mig hur man kommunicerar med människor. Det är alltid så svårt att prata om det här, liksom förmätet. Jag känner mig som en idiot när jag gör det.

Nu har ni har haft er podcast i snart ett år, och det är Sveriges största. Varför tror du själv att den blivit så stor? Har det att göra med den där förmågan att berätta historier?
– Det är nog en del av förklaringen. Men sen passar jag och Sigge väldigt bra ihop. Sigge utgår alltid från analys och teori och jag utgår alltid från känsla. Den blandningen blir dynamisk tror jag. Om jag hade kommit till podcasten och sagt ”min fru lämnade mig igår” hade hans första reaktion inte varit att trösta mig. Då skulle han teoretisera kring varför det blivit så. I början tyckte jag att han var helt överlägsen mig i och med det där, men nu har jag börjat få en annan självkänsla. Fast det är ett ständigt komplext att prata med honom, han är så smart. Om man omger sig själv med människor som är sämre än en själv, blir man sämre, och tvärt om. På det sättet är nog det här det bästa som hänt mig.

Precis som du pratade om innan är ju alla offentliga personer nu, och alla är personliga i det offentliga. Det känns till och med nästan som att vi är på väg från personligt, mot det rent privata.
– Jag vänder mig mot det där att vara privat, det händer att jag är det men då känner jag mig alltid obehaglig efteråt. I senaste podcasten pratade jag om den panikångest jag har haft när jag gjort showen, precis innan ridån går upp. Det berättade jag om som en episod, men det finns förstås förklaringar till att jag mår så, som inte har med showen att göra. Hade jag berättat de anledningarna hade det blivit privat och obehagligt. Det hade förmodligen blivit det starkaste någonsin i podcasten, men jag kan inte göra det. Jag måste behålla det för mig själv, och det är skillnaden. Vi går nog mot det privata, men i mitt fall finns det alltid en kärna jag inte kan förråda. Jag har hållit på med det här så länge så jag vet var gränsen går, medan många andra publicister, som kanske är mer oerfarna, har svårare att förstå skillnaden. Jag vet vad jag kommer må bra av att berätta.

Men gränserna måste väl ha flyttats under de här åren?
– Ja verkligen, något enormt. Jag läste faktiskt min gamla blogg, Att vara Alex Schulman, härom dagen och jämför man den med hur det är nu ser man verkligen det. Den är som en försiktig sommarbris! Det finns verkligen inget läskigt där, men då var den ett monster. Det var väldigt intressant att läsa en sex år gammal blogg, det är verkligen otroliga steg som tas.

"Jag funderar på hur mina barn kommer tänka på det här om 15 år. Det är otroligt speciell mark, och en ständig ångest i våra liv."

Både du och Amanda lever ju offentliga liv, och har barn som är med i offentligheten. Har ni någonsin funderat kring det där? Fanns alternativet att inte ha med barnen i bloggar och podcasts?
– Det här är resultatet av ändlösa timmar av diskussioner. Vi pratar om det på ett sätt som kanske inte ens är hälsosamt. Men det finns en grundlinje som är viktig för oss. Jag hade en pappablogg med Charlie, och tyckte det var okej, tills hon blev ett år. Sen började hon bli en tänkande varelse, och då tyckte jag det var dags att låta henne vara i fred, så jag lade ner bloggen. Jag tycker att om det framför allt handlar om mitt eget föräldraskap, och inte om barnen, känns det okej.

Jag är med dig.
– Det senaste samtalet vi hade var för några dagar sedan, och det resulterade i att vi ville stänga av allt som har med våra barn att göra och låta dem växa upp i fred. Allt det här är otroligt svårt. Jag funderar på hur mina barn kommer tänka på det här om 15 år. Det är otroligt speciell mark, och en ständig ångest i våra liv. Bara tanken på att riskera att man skadar sina barn eller påverkar dem negativt, går knappt att bära. Jag är väldigt skör i det där, och nervig. Jag vill att det ska bli rätt, och det finns inga mellanlägen. Så nu gäller det att stänga av allt, och aldrig mer visa upp en bild på sitt barn, eller skriva om det, eller berätta om det i en podcast. Jag tror att det är det enda alternativet vad lider.

Det här beslutatet ni tagit, har det något att göra med hur du pratade om Charlie i senaste podden?
– Samtalet jag och Amanda hade var absolut ett resultat av det. Jag berättar gärna att jag är förälskad i min dotter, det är självklart, men jag vet inte om jag ska berätta vad hon säger till mig. Du märker ju själv, jag blir konstig av det här… Den enda utvägen är att stänga av allt.

"Jag var inte ond då, jag är inte snäll nu."

Apropå din gamla blogg… Mediabilden Alex Schulman har självklart ändrats under de senaste åren, men kanske ändå inte så som den borde. Hela din framtoning har förändrats under de senaste åren, trots det fick du alldeles nyligen en brutal sågning för hur du skrev i din blogg för rätt många år sedan. Hur hanterar man det där?

– Den texten kan jag knappt ta upp, den är så daterad och konstig. Den kan inte ens såra mig. Jag kan förstå att man skriver en sådan text, men inte att den kommer in som ett debattinlägg på Expressen Kultur. Man diskuterar bara om jag är bra eller dålig, och att det kunde spinna runt och bli en diskussion på en av Sveriges största kultursidor… Det är tokigt. Jag kan inte ens börja fundera på det!

Men om vi bortser från den texten då, hur tänker du kring det i övrigt?
– Det finns absolut en bild av mig kvar, och den får jag leva med. Jag kan definitivt bli störd på det, för det var så länge sen. Men jag får stå mitt kast, och jag får leva med det. Jag tror att jag håller på att förändra bilden, och människorna som tycker att jag är en mobbare blir allt färre.

Det stämmer nog, ja.
– Fast jag tycker inte att jag mobbar nu, eller att jag mobbade då. Visst, jag häcklade kändisar i Stockholm, men jag fattar inte hur ett raljerande inlägg om Peter Jihde kan klassas som mobbning. Sen ska man inte överanvända det ordet heller, det finns folk som står på skolgårdar och faktiskt blir mobbade. Det känns inte helt bra att man använder det ordet på nåt som rör kändiskulturen i Stockholm. Tidningar som försöker blåsa upp rubriker om ”den onda bloggaren som blev snäll” är fel ute. Jag var inte ond då, jag är inte snäll nu.

"Tyvärr gick vi en miljon back i månaden."

På tal om nåt helt annat… Jag, personligen, älskade Tusen Apor. Jag vet att siten inte gick bra rent ekonomiskt och sådär, men finns det nåt du kan se tillbaka på från den tiden och fortfarande tycka är riktigt bra?

– Mycket var jättejättebra! Nu i efterhand kan jag se tillbaka på det och tycka att det var en extremt produktiv period, och jag och Calle satt och sydde ihop en hel site varje dag. Innehållet var ofta barnsligt, men ibland också riktigt kul. Tyvärr gick vi en miljon back i månaden, så ägarna ville inte ha med det att göra sen. Men jag är väldigt stolt över den perioden, samtidigt som det höll på att driva mig i fördärvet. Folk kommer fortfarande fram och frågar mig om Tusen Apor, undrar om Salming-klippen var på riktigt och sådär.

Salming-grejerna var verkligen helt fantastiska!
– Jag kollade på dem häromdagen faktiskt. Vi brände ändå kors på hans tomt. Det är humor med udd!

Hur ser framtiden ut för dig, ska du fortsätta med showen?
– Ja, vi åker ut på turné. Vi gör Göteborg tre dagar, fredag och söndag den här helgen, och fredag nästa helg. Biljetterna har sålt jättebra i Göteborg, vilket jag inte trodde. Jag har ju drivit en del med Göteborg genom åren…

Ja, du kommer väl ihåg tidsomställningen? När man åker till Göteborg måste man ju vrida tillbaka klockan. Ett år… 
– Ja, det måste jag förstås göra. Självklart! Jag var osäker på om folk tar illa vid sig, eller om de tycker det är kul med käbbel mellan Stockholm och Göteborg. Jag har alltid trott att göteborgaren är väldigt lättkränkt, men nu tror jag att det är stockholmaren som är det. Att göteborgaren är lättsam och skön var en insikt för mig!
Jag tror att vi kommer tillbaka till GBG senare i år, sen kör vi hela Sverige, och efter det kanske till Norge och Finland. 

Så, om man vill springa på dig när du är i stan:  vart ska man då gå?
– Sist jag var i Göteborg var jag på… Kupolen?

Kupolen? Menar du kanske Kometen?
– Kometen, ja, så hette det! Dit ska jag nog gå! Annars vet jag inte, det är väl ni som har koll på Göteborg?

Jo, alltså vi på Djungeltrumman ska ut till Tjörn och hänga på fredag. Du är mer än välkommen dit!
– Är det en förort till Göteborg?

Nej, det är en ö rätt långt bort.
– Okej, men hur kommer jag dit? Är det taxi eller?

Ja, det är nog bäst, fast det är rätt långt alltså. Men om du känner dig riktigt ensam får du sätta dig i en taxi!
– Ja, men det låter ju grymt ju! Jag har hört mycket gott om Djungeltrumman, faktiskt. Jag har hört att ni är creddiga!

Creddig kanske inte är rätt ord? Alltså, vi är ju från Göteborg, då är man kanske inte så creddig…
– Jag tror att ni är creddiga!

Tack, då säger vi det! Men du, jag kommer och ser showen på söndag!
– Du ska det? Kul! Du får komma in och ge dig till känna efteråt!

Karin Londré