H.B Nielsen är musiker och tatuerare och fredag den 1/5 släpper han sitt debutalbum Grand Opening. Vi har pratat med den tatuerande musikern om att vara on the road och om att hitta hem i musiken.
Du är inte bara musiker utan även tatuerare, hur fungerar den kombon?
– Ja precis, det stämmer. Det har fungerat bra hittills! Att tatuera någon är oftast en kompromiss konstnärligt sett, vilket det ska vara (tatueringen är viktigast för den som bär den). Det är en intensiv process, både i utförandet och socialt. Att tatuera är väldigt givande, men kan också vara utmattande. Musiken känns som ett fint komplement: där får jag lugna ner tempot, sätta ord på allt som far runt i huvudet och göra precis vad jag vill. Det är stor kontrast mellan konstformerna. När jag tatuerar någon så tar det ofta runt tre timmar från en första idé till att kunden lämnar studion och jag kanske aldrig ser tatueringen igen. Låtarna tar flera månader, ibland år, att skriva och sen lång tid att tracka och mixa, men de är med mig sen. Det är lite paradoxalt men de känns mer permanenta. Sen är jag van att resa mycket med tatuerandet, så turnélivet är inte helt främmande.
Hur skiljer sig livet i Göteborg från det livet du hade on the road när du åkte runt och spelade musik och tatuerade i USA?
– Oj, det är verkligen helt tvärtom. Jag har alltid romantiserat det resande livet och hög fart – “On the Road” på det klyschiga sättet. Jag reste mer eller mindre på heltid med jobbet i många år och det var en dröm på många sätt, men just nu känns det riktigt fint att skapa ett hem och vakna i min egen säng varje morgon. Då får helt plötsligt musiken plats i livet. Bandet Västerbron har ett album som heter Flyktbeteendevetenskap. Jag älskar den titeln, och känner att jag skulle kunna doktorera i det ämnet, men har fått inse att jag mår bra av rutiner.
När kände du att du hade material som var redo för albumformatet?
– Jag kände nog det långt innan jag faktiskt hade det. Jag spelade först in en EP som aldrig släpptes. Sen började jag om igen och spelade in albumet samtidigt som jag skrev klart det. Senare i processen blev andra musiker inblandade, som kan så mycket mer än mig. Killarna i Black River Delta har varit med och gjort pålägg med trummor, gitarr, och kör. Nathalie Cuti har körat och till sist kom Per Baltzar och la saxofon på fyra låtar. Inget med inspelningen var planerat. Jag arrangerade låtarna under tiden jag trackade dem. Där det blev utrymmen kvar bjöd jag in mina vänner att spela, och så fick de göra sin grej. De gjorde låtarna hela på nåt vis. Stort tack till dem och Mattias Nyberg som jag mixade plattan med! I slutändan blev det en del låtar över. De blev grunden till nästa släpp som spelades in nu i våras och precis kom tillbaka från mastering. Och i den processen blev det också låtar över, så det blir mer nörderi med inspelning i sommar. 2021 nog bli ett riktigt bra musikår, nu när alla artister fått lägga tiden på att skriva nytt och spela in istället för att spela live.
Vad har du influerats av under tiden du arbetade med albumet?
– Jag börjar varje morgon med att läsa Rilke, så hans poesi (översatt av Joanna Macy och Anita Barrows) är definitivt på toppen av listan. Jag har även läst mycket George Saunders de senaste åren, och det har nog smugit sig in i låtarnas stämning. I fråga om musikinfluenser är det blandat. Allt från äldre folk som Karen Dalton och Blaze Foley till Radiohead och The Tallest Man on Earth. Och även nutida pop och singer-songwriters som Phoebe Bridgers och Courtney Marie Andrews. Jag tror det hörs på skivan att det är ganska spretiga influenser. Även om arret är gitarrdrivet så ryms många flummiga element: trummaskiner tillsammans med livetrummor, skeva samplingar av munspel och en hel del synth. När Mattias Nyberg och jag precis hade mixat klart skivan förra sommaren så lät jag en vän lyssna på ett par låtar i bilen när vi körde ner till Saltholmen. Han sa att det lät som en blandning av Bruce Springsteen och Håkan Hellström, och det kändes ju som den finaste komplimangen man kan få. De två har varit med mig genom livet.
Vilka hoppas du kommer att lyssna på Grand Opening?
– Gärna allihop! Jag vill tro, kanske lite naivt, att albumet är ganska brett. Jag har själv börjat lyssna mycket på hiphop och mainstream-pop den senaste tiden och upptäcker väldigt mycket nytt och spännande där. Det skulle ju vara extra kul om de som inte lyssnar på så mycket singer-songwriter eller gitarrmusik skulle lyssna på Grand Opening – och hitta något de gillar i det!
