Recension: Faces, Places

Redaktionen Redaktionen
Publicerad

Faces, Places – en charmig och småtrevlig film som tyvärr aldrig lyfter till

några högre höjder.

Agnès Varda är en aktad regissör med en lång karriär bakom sig. Hennes filmer har vunnit ett stort antal priser på galor världen över. Den senaste filmen i raden, Faces, Places, är inget undantag och dessutom den första att nomineras till en Oscar. Vid 89 års ålder är Agnès Varda även den äldsta personen att bli nominerad, men i slutändan fick hon och hennes film se sig besegrad av dopingfilmen Ikaros.

Trots nästan 60 år i åldersskillnad är Agnès och JR bästa vänner, förenade i sitt gemensamma intresse för konst och film. De beslutar sig för att ta sig an ett konstprojekt tillsammans där de ämnar att belysa hur vissa platser är knutna till de personer som bor eller jobbar där. I JR:s lilla skåpbil reser de därför Frankrike runt och besöker platser där de fotograferar människor för att sedan klistra upp gigantiska utskrifter av deras porträtt på byggnader som personerna förknippas med. Resan innebär inte bara en mängd spännande möten utan även en fördjupning i deras redan nära relation till varandra.

Det mest intressanta med Faces, Places är inte själva konstprojektet utan snarare alla spännande personmöten samt den härliga kemin mellan Agnès Varda och JR. Dock så är det en film som mest puttrar på i sakta mak utan att aldrig riktigt lyfta till några högre höjder. Detta gör att den tyvärr upplevs som tråkig emellanåt, främst i segmenten mellan filmens upplyftande personmöten. Jag tycker med andra ord att Oscarsjuryn gjorde rätt i att inte ge någon statyett till Faces, Places, även om det på det stora hela är en charmig, småtrevlig och därmed också en sevärd film

Originaltitel: Visages Villages

Manus & regi: Agnès Varda, JR

Medverkande: Agnès Varda, JR, Amaury Bossy m.fl.

Genre: Dokumentärfilm

Speltid: 1 tim, 29 min

Text: Gustav Larsed

Recensionen presenteras i samarbete med: Filmtopp.

film recensioner samarbete
Powered by Labrador CMS