Filmtips: Klassporträtt av högsta klass

Henrik Boström Henrik Boström
Publicerad Senast uppdaterad

I månadens filmtips skildras arbetarklassen i svåra och tragiska, men också i skratta-högt-scener av Mike Leigh.

Ken Loach brukar ses som den stora skildraren av brittisk arbetarklass på film, men de finkänsliga klasskillnaderna (ibland mer trösklar än klyftor) har alltid också utforskats utomordentligt av kollegan Mike Leigh. I tidiga tv-pjäser av lätt-att-hitta-på-youtube-slag, som Nuts in May (1976) och Abigail’s Party (1977), skissar han skarpa konturer kring specifika skikt av medelklassen, som sedan fylls i med ensembler ledda av världens bästa Alison Steadman. Aldrig efter konkreta manus, utan i stället i scener de medverkande improviserat fram under repetition, vilket oftast ger resultatet “smärtsamt realistiskt”.

”I så mörka stunder är Mike Leighs verk svåra att titta på. Men också omöjliga att slita ögonen ifrån”

Steadman finns också med i en av regissörens stora skildringar av arbetarklassen, Life is Sweet (1990). Lika bra som alltid, men ändå överskuggad av sin on-screen-dotter Jane Horrocks, som spyr galla genom en oförglömlig roll – växelvis verbalt, växelvis bokstavligen. Bulimi är nämligen ett av de tunga teman som tas upp, och precis som hela Leighs katalog är filmen både skrattahögt-kul och samtidigt blek och tragisk. Just den kontrasten blir också ännu tydligare i hans följande underklassopus, Naked (1993), där vi tillbringar över två timmar med David Thewlis motormynta manchesterit Johnny, efter att ha tvingats se honom begå en våldtäkt i den allra första scenen. I så mörka stunder är Mike Leighs verk svåra att titta på. Men också omöjliga att slita ögonen ifrån.

Publicerades i Djungeltrumman #47.

film
Powered by Labrador CMS