Utställningsaktuella Erika Lindblom utforskar det enkla med hjälp av naiva former i ett experimenterande med tekniker och konstnärsmedium. 

Erika Lindblom jobbar på byrå om dagarna men är konstnär så fort hon stämplar ut från jobbet. Eftermiddagar, helger och kvällar spenderas i hennes studio vid Sockerbruket. Här står tavlorna högt och lågt, färgsprakande verk kikar fram från ett loft och Erikas Converse är täckta av små färgkluttar. I sitt konstnärskap utforskar hon färger, form och det enkla med hjälp av naiva former och experimenterande med medium och tekniker. Tidigare har hon bland annat ställt ut sina verk hos allt ifrån Forssén & Öberg, till Nevven Gallery och Konstrundan och många känner nog igen hennes lekfulla verk från Instagram där hon går under namnet @studiolindblom.

Hennes utgångspunkt ligger i grafisk design och hon använder sig av rut- och gridsystem för att malla upp verken som sedan landar i abstrakt konst med grafiska inslag.

– Jag har väl alltid ritat, illustrerat och målat sedan jag var liten. Sedan stod jag och valde mellan att plugga konst eller grafisk design mot Art Director och valde det senare spåret, kanske lite för att jag safeade och tänkte “man måste ha ett jobb också”. Därför har det blivit att jag har gjort det här vid sidan av, jag är i studion vid helger och kvällar och så mycket jag bara kan.

Men själva arbetssättet på byrån är något som har kommit att gå igen i hennes konstnärsskap där hon försöker att arbeta i bildserier som håller ihop rent stilmässigt.

Just nu arbetar Erika mycket med grafitti, en förälskelse som slog till för några år sedan. Några gånger i månaden gör hon större väggmålningar vid Röda Sten, Landvetter eller i Bergsjön oftast ihop med vännen Elin eller hennes sambo Erik Åleby som är gammal graffare.

– Det är ganska så kul att prova på ett annat tänk, att måla stort, att behöva backa ibland och arbeta på ett helt annat sätt. Sedan försöker jag få in det i konsten jag gör nu, jag arbetar med akryl och sprejmålar och försöker låta de två medierna möta varandra.

Grafittin har varit starkt omdebatterad men öppenheten kring konstformen har ökat, Röda Stens temporära grafittivägg blev permanent och Erika berättar om att hon brukar bli positivt bemött av personer som passerar förbi när hon målar. Hon känner dock att det finns ett behov av fler lagliga väggar då utbudet är något skralt.

– Jag kan också känna att det är så många killar som hypeas inom den världen. Jag nämner inga namn men jag skulle tycka att det var kul om det kom fler. Det känns som att det är ganska så slutet och tight och det vore kul om fler kunde synas.

Innan Erika föll för graffitin arbetade hon framförallt i studion och hemma, framförallt med akryl och olja och hon erkänner att hon inte helt lämnat det bakom sig heller. Just nu arbetar hon med en olja som tar jättelång tid på sig att torka och hon tycker om att mixa mellan olika sorters medium, efter några månader brukar hon blanda in något nytt. Många gånger inspireras hon även av sin kompis och studio-partner Lisa Wigren. Även om deras stilar drar åt olika håll så kompletterar de varandra väl.

– Jag märker även att jag och Lisa influeras av varandra i hur vi jobbar med färger. Om jag börjar arbeta med något blått så kanske hennes också dras åt det blåa och vice verse, vi jobbar bra ihop. Det är väldigt kul när båda är här samtidigt.

Under våren kommer Erika att ställa ut på Fabrick, en restaurang som drivs av Axel Schiller. Hon berättar att det är skönt att spika ett datum då det sätter lite press på henne att få färdigt sina verk. Inför själva utställningen tänker hon fånga möjligheten att bryta de traditionella galleri-normerna och hänga upp en stor presenning i taket och en märker att hon tycks ha en förkärlek för att arbeta med konst och utställningar i mer avslappnade miljöer som får en att se på verken med nya ögon.

– Det roligaste är alltid att visa upp det nya. Men om det är något annat som fungerar ihop med den stilen så tar jag med det också. Sedan så tänkte jag att jag kör dit en massa tavlor så ser jag på plats vad som funkar. Jag har ställt ut på en del olika restauranger, det tycker jag är kul. Jag har till exempel vänner som har Champagnebaren och Unity Jazz och det känns som ett väldigt kul ställe att visa konst på, för där sitter folk länge och tittar och det blir inte lika stelt som på ett galleri utan det blir ganska levande. De som går och tittar på konst behöver inte känna sig dumma eller känna att saker är dyra utan man kan gå och titta lite mer ostört i sådana miljöer.

För att släppa prestationsångesten när hon skapar har Erika kommit fram till ett trick som funkar och istället för att skissa med högra handen, då hon är högerhänt, skissar hon med den vänstra. Något som har hjälpt henne att sänka kraven på att saker ska bli precis som hon tänkt.

– Jag vet inte om alla är så, men jag är så men jag funkar nog så att man önskar att man var lite mer som när man var barn och inte hade lika många gränser och regler uppsatta. Att man bara kan släppa på det lite, annars övertänker jag lätt saker. Så för att bryta det så började jag illustrera med vänsterhanden istället för att få till något helt annat som man inte riktigt kan styra över eller så. Så det kan vara ett tips.

När ett verk är klart infinner sig en känsla av lugn hos henne men Erika berättar att vägen dit också innebär mycket jobb.

– Ibland kan det vara så att jag målar tio lager på en tavla men den blir inte bra, då river jag sönder den och slänger den i sopen. Det är ingen idé, den är doomed då. Men annars så känns det bra när det är klart.

– Det är dock ganska läskigt när någonting är klart och man ska visa upp det, det är väldigt naket att visa upp det man gör. Vi brukar ha öppet hus under Konstrundan och då kommer det in hur mycket folk som helst och tittar. Då blir man lite sådär  “det är mina bebisar som hänger här” säg inget.

Vissa gånger kan hon nästan ångra att hon har lagt ut en tavla till försäljning, då brukar hon höja priset lite för att kunna ha kvar den en stund till. Samtidigt tycker hon det är viktigt att visa upp sina verk och hon kan även sänka priserna för att tavlorna ska få komma ut till nya hem.

– Visar man inte upp någonting och så kan man lika gärna stänga igen. Det är ändå kul att visa upp någonting om det når folk som blir glada av det, som kanske köper någonting och har det hemma. Då blir jag glad. Då sänker jag hellre priserna så att det kommer ut till fler än att ha fasta pris. Det är värt det när kompisar och folk kommer förbi studion eller personer på Instagram uppskattar det man gör.

Efter grafittifasen tror Erika att hon kommer att dra sig mer åt det digitala skapandet. Ett smakprov på detta kommer att visas upp under utställningen på Fabrick där hon kombinerar det digitala med saker hon gjort för hand som tillåtits samverka i olika konstverk. faktum är att hon just nu arbetar såväl digitalt som för hand och kombinerar

– Jag är inne och nosar lite på att arbeta ännu mer digitalt och vara inne och klippa och klistra där. Jag håller på med några prints nu där jag har målat för hand på papper, klippt och klistrat sådär  old school och sedan fotat dem och jobbat med dem digitalt och sedan pusslat ihop dem i datorn och sedan gjort prints av det. Så det är en ganska så lång process, men jag tycker ändå att det syns på något sätt, att det inte bara är datagjort utan att det finns många lager.