Donnie Castle släpper Donnie II, har hittat hem i musiken och vill ge världen lite mer äkta content. 

Vad har du haft för dig sedan senast vi hörde ifrån dig?
– Nämen tja igen Djungeltrumman! Skulle nog lättast kunna beskriva de senaste två som en sjuk karusell, du vet en sån där en börjar må lite illa. Men nu 2020 har den äntligen stannat och jag har mycket nytt kul på gång.

Berätta om albumet Donnie II, vad initierade albumskapar-processen?  
– Till skillnad från Donnie l så känner jag att jag i stort sätt inte vill hålla någonting tillbaka den här gången. Det har varit två år med mycket prövningar men också äventyr, så den här gånger har bongen och jag låst in oss, knutit upp lite knutar och skapat en dagbok. Har även fått möjligheten att träffa mycket andra artister under tiden som idag är mina vänner. Så till skillnad från första albumet så är det enbart mina real ones som är gästartister.

Ditt introspår påminner lite om Imogen Heaps Hide and Seek, hur gick tankarna när du skapade introt? 
– Introt är en liten throw back till min singel Stutter, fast acapella. Och jag kände att den fortfarande är relevant i hur jag känner och tycker kring personen. Hide and Seek-feelingen blev väl lite som en bonus när jag spiceade till den lite med några goa stämmor.

Foto: Christopher Lindberg

Det känns som att du använder musiken i ett självterapeutiskt syfte, vad har musiken för betydelse i ditt mående? 
– Du är helt rätt ute och cyklar där. Så har det nog alltid varit för mig och det är nog något som kommer märkas av mycket i albumets helhet. Utan musiken hade jag varit som en båt utan bryggplats. Så ja, det får mig att hitta ett sammanhang här i livet och samhället.

I presstexten kring dig kan en se ditt album som en dagbok, hur känns det att släppa sådana utlämnande texter? 
– Det känns bra, för jag tror att det behövs. Jag kunde inte riktigt bry mig mindre om kritiker eller hatare i nuläget. Känner att världen är såpass falsk och kaotisk just nu, att lite äkta content är välbehövligt. Dock är det ju såklart som du säger utlämnande och blottande, men i och med att Donnie Castle är mitt alterego, så med masken på känns det som att det är någon annan som förmedlar det jag vill säga.

Vad händer härnäst? 
– Det vet du aldrig med Donnie Castle. Det återstår och se, men the grind must go on.