En kvinna försöker ta bort sina bröst för att ses som människa och inte bli begränsad utifrån sin könsroll. Hon blir tvångsinlagd på psyket och får Diagnos: baby. På lördag är det nypremiär för pjäsen med samma namn – och vi passade på att fånga regissören Johan Paus för att prata diagnoser och eventuella botemedel.

Hej Johan Paus! Hur mår du?
– Hej! Det pirrar ner till tårna, det rycker i mungipan och jag känner mig peppad på förändring. Alltså jag mår bra, och jag är jäkligt redo för nypremiär av DIAGNOS: BABY!

Vad är Diagnos: Baby?
– DIAGNOS: BABY är en kick-ass föreställning och ett samhällstillstånd att göra uppror mot; ett system förtrycker på grunder av kön, sexualitet och identitet. Ett system vars vidrigaste aspekt är att det lär oss som är förtryckta att trycka ner oss själva genom att internalisera strukturen genom skam. Så vi säger: FUCK SKAMMEN, nu kör vi!

Finns det något botemedel?
– Revolution? Men börja med att komma på föreställningen.

Hur skulle du beskriva debatten om kön och identitet just nu?
– Fet! Det är så många personer och grupper som är modiga, ifrågasättande och jävligt coola, kritiken ska riktas mot media som inte släpper fram dessa. Med vår föreställning vill vi kritisera bland annat den grupp vi själva tillhör; avslappnade och härligt ”accepterande” människor. Vi måste sluta ge vissa grupper och samhällsklasser fribiljetter. Låt kritikens röst riktas åt alla håll, ingen skall gå säker!

Förutom er pjäs, tipsa om en låt, en film och en bok som alla borde läsa!
– Låt: Feeling myself med Nicki Minaj ft. Beyoncé. Film: Paris is Burning (kan ses på YouTube). Bok: Redefining realness av Janet Mock.

Slutligen, fyll i meningen: Om jag gillar _____ och _____ kommer jag älska Diagnos: Baby.
– Om jag gillar fet scenkonst och att bli ifrågasatt kommer jag att älska DIAGNOS: BABY.

Hanna Rasmuson