Daniela Rathana fick panik över att hon visat allt. För Frasse Levinsson berättar hon om kampen med självbilden.

Ingenting avslöjar den ängslige stockholmarens skenhelighet som Bröd & Salt. Den nervöse älskar att uppmärksamma sin omvärld på att ”allt är Bröd & Salt nuförtiden”. Observationens undertext är förstås att observatören är mer förtjust i genuina medelhavscaféer, där samma italienska kärring har bryggt kaffe på samma vis sedan dinosaurierna härskade över planeten. Men skulle Bröd & Salt kunna driva 3 000 caféer i Stockholms innerstad om alla dessa människor verkligen hade så god smak som de påstår? Knappast. Bröd & Salt är porrklubben där de lever ut sin fetisch – en cappuccino efter klockan elva.

I syndens näste träffar jag Daniela Rathana, som just släppt skivan ”Where Strippers go to Die”.

– Här träffar man aldrig någon man känner, säger hon.

Hon har rätt. Alla går hit men ingen är här. Därför kan vi tala ostört om hennes svåra andra skiva. Uppföljaren till en kritikerrosad debut är som bekant ett klassiskt elddop för en artist. Går det att upprepa succén med skivan som man hade ett helt liv på sig att samla erfarenheter till utan att bli en papegoja? Men Daniela Rathana säger att skivan har tagits emot precis som hon förväntade sig.
– Jag känner inte att den har skakat om hela världen. Men det känns som att människorna som redan gillar mig och vill mig väl har förstått mitt budskap.

Var det svårare att göra den?
– Ja. Jag har blivit lite äldre och krigar mycket mer med min självbild. Jag tycker det känns lite cringe att vara en vuxen person som vill vara popstjärna. Men jag älskar ju musik och vill hålla på med det. Så det finns en liten konflikt där.

Det är klassiskt självhat som spökar?
– Ja, men det är också lite befogat. Det är ju pinsamt att försöka med någonting. Det är inte pinsamt om man är Kanye West. Men det är pinsamt om man inte är Kanye West.

Det där är nog mest i ditt huvud. Jag tror inte att det är så många som tycker att du är pinsam som håller på med musik. Du har väl fått ganska fin kritik?
– Ja, verkligen. Men jag tycker det är konstigt att man kan säga att skivan är hur bra som helst och ge den fyra av fem. Men det kanske är för att jag är sådan som person, allt eller inget. Om något är så bra att jag dör, då sätter jag en femma.

En fyra är en etta för dig?
– Precis. Men det var någon som skrev att musiken inte gör texterna rättvisa. Det tar jag som en stor jävla komplimang. För jag bryr mig mest om text. Texterna är det som kan bli bestående på ett annat sätt. Splice uppdaterar sitt loopbibliotek hela tiden och jag har försökt göra en skiva som låter modern. Men förhoppningsvis är texterna lite mer tidlösa.

Har du förändrats som artist?
– Mitt människovärde är lite mindre förankrat i att skivan blir bra och lite mer i vem jag är som flickvän eller dotter eller något sådant. Med första skivan stod hela mitt människovärde och föll med musiken.

Det där har min terapeut fått lära mig också. Men det är svårt. Det är enklare att slänga upp hela sitt bagage på rullbandet.
– Exakt. Varför har man vissa hemligheter? Varför skyddar man vissa saker? Men det är väl den här faktorn med att jag inte kan styra vem som får reda på viss information. Jag är en sarkastisk person och det översätts inte alltid så bra i text. Jag kan säga något sjukt i förbifarten och så blir det en rubrik som uppfattas som en sanning.

Hur navigerar du i det nu?
– Det är det här med gränssättning. Det är ett helt nytt koncept för mig. Förut föraktade jag det, jag förväxlade det med snålhet. Men nu har jag lärt mig att det är en form av kärlek. Om man inte känner till sina egna gränser kliver man lätt över andras. Jag har förstått att man känner i magen när man går över en gräns.

Kan du ge något exempel på när du gjort det?
– Ibland när jag är med en person som är väldigt osäker tenderar jag att förminska mig själv. Jag tänker att det ska bli mer behagligt för den personen…

Du vill komma ned på min nivå?
– Hahaha. Nej, men sådär har jag hållit på mycket. Men jag har fattat att människorna runt mig blir större om jag expanderar.

Har gränssättandet påverkat ditt låtskrivande?
– Jag värnar så mycket om att det ska vara ett space för lek. Jag ska inte ta mig på allvar, men jag ska heller inte vara ball. Om jag inte ser upp tenderar jag verkligen att formulera mig på ett sätt som låter coolt men som inte är sant. Det åldras inte så bra.

Och det kan du vara när du skriver låtar?
– Ja. Jag började ta adhd-medicin för två år sedan. Jag rasade i vikt, blev supermodell och revisor. Jag var rädd för hur det skulle påverka kreativiteten, men det enda som hände var att jag fick fokus till att formulera och sätta ihop alla lösa trådar som jag haft hela livet.

Som du var inne på tidigare är ett av plattans teman att du ångrar att du blev artist. Finns det någon annat yrke du hade kunnat tänka dig?
– Hjärnkirurg. Och delfinskötare, men det säger ju sig självt. Sedan sökte jag några journalistutbildningar i höstas…

Skulle du vilja bli Håkan Hellström-stor och slippa intervjuer och sådant?
– Om alla intervjuer vore så här behagliga så gör jag gärna fler…

Jag har förstått att Pillow Queen är en nyckellåt på skivan.
– Det är ett uttryck som kommer från att vara passiv i sängen. Dagens influencerideal går ut så mycket på att kväva lek och kreativitet. Jag har ingen chans om det som gäller är att vara en fräsch tjej som duschar och tränar. Då är det ingen som vill leka med mig. Jag har känt att jag har behövt ta andra människor i hela mitt liv. Om ”Where Strippers go to Die” är en fråga så är ”Pillow Queen” svaret. Jag har landat i att jag inte ska gå någonstans. Min dröm är att få vila.

Vad gör du då?
– Löser korsord. Försöker hitta hobbys som inte är lukrativa eller produktiva för någon annan. Jag har öppnat nagelsalong hemma.

Så vem som helst kan fixa sina naglar hemma hos dig?
– Nej! Det är det de inte kan. Ingen vet att jag är bäst i hela världen på att göra naglar.

Har du gjort många timmar i terapistolen?
– Mm, verkligen. Jag är fascinerad över hur svårt det är att bryta mönster och få syn på sig själv. Det är inte kul att landa i att man är så ensam och rädd.

Du är förresten i en relation som hela Sverige dör för att få veta mer om. Jag antar att du inte tänker bjuda våra läsare på några saftiga citat om den?
– Nej. Eller? Jag kan säga att lika märkvärdigt som andra tycker att det är… Lika märkvärdigt är det för oss.