22 Pistepirkko: The Singles
Bon Voyage/Playground

Betyg:

Det finns väldigt få band som har 22 Pistepirkkos enorma spännvidd kombinerat med samma höga kvalitet i allt de gör. I hela världen, genom alla tider, kanske 20. I Europa kanske sju. I Norden två. Jag spelar själv med ett av dem, men nog om mig.

The Singles består i fysisk form av fem CD-skivor. Det skivbolaget delar med sig av av är en komprimerad version bestående av de tre som innehåller bara musiken: alla singlar (inte i kronologisk ordning) inklusive b-sidor, liveversioner och remixar. På den kommersiella varianten är det videos och konserter också.

Förra vintern såg jag dem en normaldeppig Luleålördag i Kulturens hus: bandet började spela 21.00, baren stängde 21.15. Det var kanske tjugo personer där. Allt upplagt för en helt och hållet typiskt förglömlig afton i norraste delen av världen. Men det blev magiskt ändå, faktum är att jag väljer att lägga in hela min recension av den kvällen nu:

”Att ett av de förnämsta musikaliska besöken i Luleås historia drar så lite folk att hela tillställningen flyttas till barscenen från Lilla salen, och att barpersonalen bestämmer sig för att stänga och gå hem mitt i spelningen kan förstås ses som ett sorgligt misslyckande, åtminstone ekonomiskt och logistiskt. Och man skulle kunna kalla det kulturskymning, om man ville slänga sig med negationer. Tur då, att jag inte gör det.

Patrik Backlund, uppvärmaren, börjar spela tre minuter innan dörrarna enligt arrangören ska öppna. Det är knäpptyst i lokalen när han ensam med sin halvakustiska gitarr varvar låtar från mästerliga debuten Patrik Backlund is an arsonist med nytt och superstarkt material.

Backlund är en genial bokning som förband till dessa grånade finnar.

"Han delar med dem en slags oförställdhet och något som låter som skog, ett melodispråk långt ifrån metropolerna."

Han delar med dem en slags oförställdhet och något som låter som skog, ett melodispråk långt ifrån metropolerna. Ett bra mycket mindre inställsamt språk. Och det hela är underbart. Det som alltså kunnat bli pinsamt blir i stället intimt och personligt. Såväl Backlund som Pistepirkko spelar en slags nord-nordisk variant av amerikansk roots-musik, och finge jag hitta på ett ord som sammanfattar det så skulle jag i sådana fall kalla det Arcticana.

22 Pistepirkko har spelat sin rock sedan tidigt åttiotal och har ingen låtordning förberedd, i stället divideras det kort mellan låtarna, eller så inleder någon en låt och de andra fyller blicksnabbt i, på det där sättet man bara kan göra om man spelat tillsammans i 30 år.

Det är svårbeskrivet, det som händer på scenen. Mellansnacken, hur de rör sig, hur enorma de är på att spela kan jag inte formulera utan att hemfalla till exotism och Kaurismäki-paralleller. Så jag låter bli.

Ibland kör de en slags surfrock, om man kan föreställa sig att surfa på grantoppar snarare än salta vågor.

"De låter som Bo Diddleys och Neil Youngs hemliga kärleksbarn. Och som Sonic Youth. Fast man kan lika gärna strunta i sådana liknelser, 22 Pistepirkko är märkvärdiga nog på egen hand."

De låter som Bo Diddleys och Neil Youngs hemliga kärleksbarn. Och som Sonic Youth. Fast man kan lika gärna strunta i sådana liknelser, 22 Pistepirkko är märkvärdiga nog på egen hand. Efter en timmes underbart improviserat set uppmanas vi att önska låtar. Jag ropar blygt efter Oh, my head och den kommer efter en stund, i en mörk suggestiv version.

Sedan är det plötsligt över och trion lämnar scenen. Men det blir självklart extranummer. Först gör sångaren och gitarristen P-K Keränen en hudlös version av Rodeo heart helt själv och sedan vankar de andra långsamt upp på scenen igen. Efter en viss överläggning med publiken enas vi om att de ska spela 'one wild and one mellow song'.

Någon önskar Frankenstein och den manglas ut i en förnämlig version för att sedan sömlöst övergå i en suggestiv Sad lake city.

Stackars alla er Luleåbor som var tvungna att vara någonstans och göra något annat. Det kan omöjligt ha varit lika viktigt.”

Denna samling är helt i linje med ovan beskrivna spelning. Att låtarna på en singelsamling inte kommer i kronologisk ordning hade med vilket annat band som helst gjort mig vansinnig, men, som jag antyder ovan så fungerar inte saker som tid och rum i 22 Pistepirkkos värld som den gör i våran.

"Det är stort. Det är nästan störst av allt."

Allt pågår hela tiden, allt förändras, fastän man står stadigt rotade i samma granskog hela tiden. Tänk en orörd skog, att tiden ändå går. Att en gran bara växer sig högre och ser mer och mer av sin omgivning. Städerna, fabrikerna och IT-projekten som öppnas och stängs i fjärran. Människor och trender föds och dör. Här bryter en eldsvåda ut och där släcks en annan. Men granen står kvar, växer sig högre. Ekorrar flyttar in och ut. Årstider kommer och går.

22 Pistepirkko heter granen, och står liksom över det där. Eller över, men opåverkade av det. Det är stort. Det är nästan störst av allt.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:
Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3
Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4
Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4
Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4