Den 21 oktober är det dags för Live Sessions på Stora Saluhallen, ett samarrangemang mellan saluhallen och Djungeltrumman. På scen står fantastiska Bror Gunnar Jansson. Vi gjorde en intervju. 

Oavsett om han framträder solo eller med band, släpper svenska Bror Gunnar Jansson lös en blandning av southern gothic, blues, stoner, folk och psych. Han och hans syster är fjärde generationen i en musikerfamilj och växte upp med en jazzmusicerande pappa som spelade med legendarer som Chet Baker, Toots Thielemans, Dexter Gordon and Monica Zetterlund. Den 21 oktober spelar han på Stora Saluhallen Live Sessions.

Berätta om dig själv, med en jazzpappa, varför blev det inte jazz för dig också?

– Jag försökte mig på jazz under en lång period för längesen. Jazzen har på många sätt färgat mig och min syn på musik och vad jag tycker är viktigt med musik som konstform. Inom jazzen finns ett inneboende sökande och ett gränsöverskridande som jag respekterar högt och tycker är viktigt. Men jag trivdes aldrig 100 procent i den världen och behövde hitta mitt eget uttryck, antar jag.

Du började som one piece men har numera ett band, om vi har förstått rätt. Tröttnade du på att turnera ensam?

– Det korta svaret är ja. Nu har jag dock inte helt kommit undan från min enpersonsorkester, utan gör såna gig också. Men jag vill inte gärna fastna i en uttrycksform eller sättning utan letar ständigt efter vägar att utveckla mitt konstnärsskap.

Ditt senaste album Faceless Evil, Nameless Fear kom förra året och är i viss mån ett “true crime”-album. Hur kom du in på det spåret tematiskt?

– Jag skriver mycket låtar under turné och när jag reser lyssnar jag mycket på poddar och dokumentärer, och efter ett tag började jag skriva mer och mer om det jag lyssnade på. Så istället för att hitta på historier inspirerade av verkliga händelser valde jag att skriva om de verkliga händelserna.

Du har även gett dig på att ta tillbaka Cotton Eyed Joe från Rednex, ett berömvärt initiativ. Vad fick du för respons på det?

– Tack! Jag fick till en videopremiär i American Songwriter, vilket kändes kul, men förutom det så har jag inte fått så mycket respons som jag kanske tänkte innan att det skulle kunna bli.

Vad kan en Bror Gunnar Jansson-nybörjare förvänta sig av en spelning med dig?

– Det blir ofta någon slags varierad kost och en spännande resa med mycket mörker.

Vad kan de som sett dig live innan du släppte Faceless Evil… se fram emot när de ser dig nu?

– Nuförtiden är mitt soloprojekt lite som två band eller nåt egentligen. Oftast spelar jag antingen på trio och då blir det ganska mycket riff och tempoväxlingar, åt stoner-hållet liksom, eller så spelar jag helt solo som enpersonsband och då blir det lite rootsigare, folkigare och mer Southern gothic.. På sätt-å-vis hade det kanske varit bättre för min karriär om jag separerade min eklekticism i olika band eller sidoprojekt, men anledningen till att jag från början använde mitt eget namn som band- eller artistnamn var just för att jag skulle kunna vara hela mitt musikaliska jag och inte bunden till sättningar eller genrer. Mitt framtida jag kommer nog att spreta ännu mer!