I Margaret Atwoods senaste roman får vi följa Charmaine och Stan, ett nygift par som förlorat alla sina tillgångar i en djup ekonomisk kris och numera bor i sin skruttiga bil. De befinner sig i en närliggande amerikansk framtid där de inte är ensamma om att vara på drift – nästan ingen har arbete, folk flyr, bostäder har blivit spökhus och att vistas utomhus är förknippat med livsfara.

Charmaine och Stan hankar sig fram tills de en dag blir erbjudna att delta i ett socioekonomiskt experiment, som lovar dem både arbete och bostad. Det enda de behöver göra är att signera ett livstidskontrakt som går ut på att de ska vara intagna i fängelset Positron varannan månad. Deltar man i Positron får man inte bara sysselsättning, mat och tak över huvudet, utan också tillträde till ett liv utanför fängelsets väggar – en tillvaro med ordning och reda, ett fint hus och full komfort – allt paketerat i den för syftet uppbyggda staden Internharmoni.

Men efter en tid går det upp för dem att det sociala experimentet rör sig om ett cyniskt maskineri som både kontrollerar och skadar sina deltagare. Och när Charmaine och Stan på varsitt håll börjar mixtra med ramar och regler börjar saker och ting snabbt gå överstyr.

I Hjärtat stannar sist ställer Atwood frågor kring vad vi alla är beredda att offra för våra drömmar och kring behovet av bekvämlighet och trygghet, kontra stimulans och lust. Hon beskriver människans envishet i jakten på att finna kärlek – ett grundläggande behov som här dragits till sin spets och förvandlats till ett fåfängt och farligt förverkligande.

På flera punkter påminner Hjärtat stannar sist om Atwoods tidigare succéroman Tjänarinnans berättelse, som även den beskriver ett totalitärt samhälle. Det är en förvriden och skruvad framtidsbild vars skrämseleffekt handlar om hur nära dystopin ligger vår verklighet. Då som nu ligger Atwoods främsta styrka i den mörka satiren och hennes skarpa gestaltning av hur människor omyndigförklaras och utnyttjas i ett hierarkiskt och kapitalistiskt maktsystem.

Slutsatsen genom de båda romanerna är att drömmen om det perfekta samhället är en ouppnåelig fiktion. Allt är verkligt, skaver, skevar.

Hjärtat stannar sist (2017) är utgiven på Norstedts Förlag, i översättning av Inger Johansson.

Artikeln publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #46.