Vackert, men utan tuggmotstånd

Förra veckan intervjuade vi Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm, regissörerna som gjort nya dokumentärfilmen om Laleh. Filmen, som fått namnet Jag är inte beredd att dö än, hade premiär i fredags och vår recensent Andreas Luukinen passade på att kolla in den.

2014-12-01 14:26 2014-12-01 14:26
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Gustaf Thörn.

Jag är inte beredd att dö än

Regi: Fredrik Egerstrand, Kalle Gustafsson Jerneholm

Dokumentär, 75 min

Som en röd tråd genom den här påkostade dokumentärfilmen om Laleh går mamma Pourkarims stöttande och peppande ord. Men lika mycket ett sökande och en vidunderlig musikalisk kraft som tycks vilja spränga alla rum den befinner sig i. Här finns gripande stoff och unikt material som kunde ha blivit ett riktigt intressant porträtt av en konstnär i arbete. Men sådant kräver vilja och mod.

Det är på många sätt ett mycket speciellt artisteri vi får bevittna. Laleh har som få andra artister i den kommersiella svenska musikbranschen tagit sin karriär i egna händer. Inget tycks lämnat åt slumpen. Hon är på alla sätt en musikalisk auteur och perfektionist, en svensk Björk om en så vill, som envist slagit sig fri från skivbolagens detaljkontroll och producenternas inblandning. Efter en övertalningskampanj anländer hennes första alldeles egna studio i ett gäng stora paket. Det blir till att montera alltihop och sätta sig ner med de tjocka manualerna. Att hon har noll koll på studioteknik är något som skivbolaget blir varse först senare. Kort därefter tar Laleh hem tre av de prestigefylldaste Grammisarna, bland annat för Årets producent. Människans viljestyrka når nya höjder och jag baxnar.

”Jag har en skyldighet att respektera den frihet som jag fått” säger Laleh när samtalet kommer att handla om föräldrarnas flykt från Iran som politiska aktivister. Flera gånger återkommer hon till minnet av Sovjet, det land de först kom till. Friheten och glädjen att som barn få leka och springa bland bostadshusen och de politiska mötena som de vuxna ständigt samlades kring. Den kollektiva politiska aktiviteten som lika gärna kunde vara en konsert. Det är en vacker tankefigur och säger samtidigt något om den skapande människans ensamhet bortanför de stora konsertscenerna.

"Jag vill bli tagen i handen och ledd genom sorg och död till rummen varifrån musiken verkar komma med en sådan självklarhet."

Det här är en film vars huvudperson bär så mycket av filmen på sina axlar att jag lätt glömmer att det är just en film jag tittar på. Filmskapande innebär att våga välja. ”Jag är inte beredd att dö än” är en vacker film att vila ögonen på. Vi serveras maffiga kameraåkningar och storslagna scenerier blandat med unikt bildmaterial från bakom kulisserna. Men det är som om filmarna inte vågat lita på sitt material utan istället valt att korsklippa scener och konsertsituationer på ett sätt som dessvärre inte resulterar i annat än en ytlig och något loj känsla. Jag saknar energin, det som skaver, det mörka, ett tuggmotstånd. Jag vill veta mer om den komplexa persiska poesin som figurerar i Lalehs barndom. Jag vill veta mer om föräldrarna som vi hela tiden påminns om men vars historia och betydelse vi aldrig får fördjupa oss i. Jag vill stanna i rotlösheten och jakten på trygghet som kantar Lalehs skapande. Jag vill bli tagen i handen och ledd genom sorg och död till rummen varifrån musiken verkar komma med en sådan självklarhet.

”Inget är fullt ut sorgligt. Inget är fullt ut någonting. Allting har sina skuggor”. Laleh är iförd en pälsmössa bakom ratten på en stor bil och den svenska fjällvärlden tornar majestätiskt upp sig omkring henne. Lalehs egna skuggor förblir dock mytiska och gåtfulla. För att hitta svar får jag antagligen göra något jag borde gjort för länge sedan – söka i hennes egen musik.

Andreas Luukinen

blandat
Powered by Labrador CMS