Scratch Rap Mayhem Festival!

2012-12-19 15:45 2012-12-19 15:45
Publicerad Senast uppdaterad

Pustervik är, som alla vet, vanligtvis rocken, countryn och popens hemvist, men förra torsdagen ställdes det på sin ända. Då intog nämligen en väl tilltagen bunt hiphop-akter Järntorget för att ge göteborgspubliken vad behövde, under namnet Scratch Rap Mayhem Festival. Djungeltrumman skickade dit Reidar Thorsen, och så här tyckte han om det hela.

Foto: Jon Dahlberg.

Pusterviks värme är en befrielse efter den Göteborgska midvinterkylan. I begynnelsen bosatte sig några djurskinnsbeklädda förtidsmänniskor här, utan varma hus eller alkohol som flödar ur kranar, och jag fattar inte hur dom tänkte. Galenskap.

Men om åtta dagar går jorden under så vem är jag att klaga på petitesser. Speciellt när Scratch ställer till med Rap Mayhem Festival, och bjuder på årets fetaste line-up! Det märks att det är välkommet, Pustervik fylls snabbt på med mycket folk, alla är taggade, och det ligger en skönt avslappnad stämning över hela lokalen.

Sen går det fort. Fyra timmar hiphop går av i rasande tempo, och det är fantastiskt hela vägen. O.C & A.G är den perfekta öppningen. Dj Eclipse verkar ha en hel orkester bakom sina turntables och tillsammans har dom tre en perfekt symbios. Dom leker, improviserar och visar att man trots 20 år in the business fortfarande kan ha samma energi, och lika mycket att bevisa, som alltid. Publiken är med på hela grejen och golvet framför scenen blir ett hav av händer som gungar i takt till musiken. O.C & A.G tilllåts nästan inte gå av, och drar av några extranummer trots det pressade tidsschemat.

Pharoahe Monch går på scen med luvan nerdragen över ögonen och verkar smått distanserad.

Han börjar lite trevande innan han hittar sitt flow och börjar spotta ut rhymes som det inte fanns någon morgondag. Han låter som en kulspruta när han går igång ordentligt. Jag fattar knappt vad som händer, har aldrig hört honom live innan och är inte beredd på att det är så hårt. Så underbart rått. Jag står helt koncentrerad, lyssnar och fattar ingenting.

När Vinnie Paz och Ill Bill går på har jag inte återhämtat mig, jag är fortfarande lite skakig. Men dom sätter snabbt sitt eget, lite lugnare tempo och drar sina ursinniga texter över bastunga beats. Dom tar helt över publiken och gör vad dom vill med oss. Vi pekar finger åt kommersiell radio, buar åt Kanye West och blir en liten stund helt tysta när Vinnie stoppar musiken och hotar att slå ner någon som kastat upp skräp på scenen. Vi är helt i deras våld, och följer dom vart dom vill.

I slutet av konserten säger Ill Bill: “this kinda shit don´t happen in New York no more”, och i det ögonblicket tror jag honom.

Reidar Thorsen

blandat
Powered by Labrador CMS