När det känns i köttet

2012-11-28 16:24 2012-11-28 16:24
Publicerad Senast uppdaterad

Recension: The xx på Lisebergshallen

Betyg:

lilla liten.jpg

Jag har varit på många spelningar, och i ärlighetens namn tycker jag i att de flesta konserter är sådär. Ett antal är bra. Väldigt få är extraordinära. Det jag upplevde i går med The xx på Lisebergshallen var bortom allt annat jag varit med om tidigare.

Ofta känner jag att en artist antingen är provocerande nonchalant, eller lider av ett enormt bekräftelsebehov. Båda egenskaperna är lika usla.

The xx ställer sig så långt från det här två båda dragen man, antagligen, kan komma. De bryr sig inte om min bekräftelse, men böjer ödmjukt och nästan omärkt på huvudet över att jag tagit mig tid att gå dit.

Den inledande låten Angels spelas bakom en vit transparent ridå, eller kanske snarare en enorm canvas där projektioner målar drömska bilder. Den vita muren mellan oss försvinner, och fram kommer The xx, nakna och sårbara. På en sekund personifierar trion balansen mellan det mörka och det sensuellt intima. Det minimalistiska med det storslagna.

Under en timma spelar de, med bara några få uppehåll, i stort sett alla låtar vi känner till. Spåren avlöser varandra i den ena makalösa mixen efter den andra. Låtskrifterna går nära på obemärkt förbi.

Och så ljuset, oh, detta ljus! Varje del omfamnas av en unik teaterliknande föreställning där ljuset står för skådespelet. Jag sitter där och kan inte göra annat än att konstatera att The xx hanterar livemusik som ett konsthantverk.

Oliver Sims, Romy Madley Crofts och Jamie Smiths samspel är obeskrivligt fängslande. Allting går i ett och blir till en och samma kropp. Två unika röster, en elgitarr, en bas och så Jamie Smiths fingertoppskänsla när han knappar på MPCs och samplemaskiner, trummar på slagverk och spelar sina klaviaturer.

Mitt i kulmen slås jag av denne Jamie Smith – och hans nära på overkliga begåvning. Han är ett musikgeni i tiden som står som ett pulserande hjärta bakom Oliver Sims och Romy Madley Crofts röster. Han för musiken in i ett blodomlopp och styr konserten med fullständig kontroll, från den första tonen, till den sista.

När vi når klimax är jag nästan i upplösning, allting klaffar. Jamie xx slår så hårt på cymbalen att det skär i hjärtat på mig. Den bultande basen känns sannerligen i köttet, stroben blinkar snabbare och snabbare och når in bakom mina ögonhinnor. Jag fastnar med min mun lätt öppen. De sjunger ”I can´t give it up” och jag har aldrig så fullständigt trott på en artist så mycket som jag just då tror på The xx.

Det är en lång och smärtsamt vacker kärleksförklaring till musik. Och den känns. Den känns ända in i köttet på mig.

Anna Wester

blandat
Powered by Labrador CMS