Mest bara en spegelbild

2013-01-28 11:25 2013-01-28 11:25
Publicerad Senast uppdaterad

Matthew E White: Big Inner

Domino/Playground

Betyg:

Matthew E White är en stjärna i vardande. Han spelar country-soul och kommer med största säkerhet kramas närmast ihjäl av en viss sorts musikjournalister. Detta beroende på att dessa kan identifiera sig med honom. De har likadana skivsamlingar; Al Green, Curtis Mayfield och allt, exakt allt som påminner om det. Dessutom en massa obskyr country. Dessutom vet de, i likhet med White, allt om omständigheterna kring de här skivorna, vem som producerade, spelade trummor, vem som kokade kaffe och vem som var olycklig i sitt äktenskap och kom beväpnad till studion. Och framförallt är Matthew E White The Real Deal. Han har långt hår och skägg och är född av kristna missionärer och uppvuxen i den amerikanska södern. Han är ung, men inte för ung (29 år). Allt sammantaget ger detta honom autenticitet. Och jag betvivlar inte den, verkligen inte.

Men skivan är, om än svängig, inte så bra som de säger. White mumlar känsligt i vintagemikrofonerna. Han är en sångare i samma skola som salig Mark Linkous och Lambchops Kurt Wagner. I likhet med den senare är han ambitiös, men texterna är inte ens i närheten. Wagner sjunger hela berättelser om livet och andra påhitt. I Whites fall är det mest texter Jesus och den jäven tål jag inte. Obs, skämt. På sätt och vis.

Men, lite såhär, jag gillar inte country särskilt mycket, jag tycker det i grund och botten är en reaktionär genre som allt som oftast vältrar sig i det förflutna. Oavsett om det handlar om kvinnor eller barndom eller politik så var det bättre förr och man saknar det. Men varje ansats till förändring är meningslös. Det är en synnerligen deprimerad syn på tillstånden.

"Det låter helt ärligt som att någon helt vanlig svenne med hörlurar på bussen nynnar med till Marvin Gayes What's Goin' On."

Soul är å andra sidan hopplöst romantiskt, och lika musikaliskt reaktionär; om musiken inte uppfattas kroppsligen, med höfterna och könsorganet är den mindre värd enligt konnässörerna. Det är lika förminskande det. Men i den mån jag måste välja så föredrar låtar som heter saker A Change Is Gonna Come framför Sally Was A Good Old Girl.

När man ger sig på att kombinera dessa genrer och spela det som kallas country-soul, jag vet inte, men jag blir lite illamående. På Big Inner, som ju denna text egentligen och mest handlar om, hör jag något som saknar det sentimentala man kan finna i den fina countrymusik som ändå faktiskt existerar, såväl som det där fysiska, hjärtskärande i soul.

Det låter helt ärligt som att någon helt vanlig svenne med hörlurar på bussen nynnar med till Marvin Gayes What's Goin' On. Någon som vill vara cool, men som är plågsamt medveten om att hen är en tönt. Och just det känner jag såklart igen mig i, töntigheten. Det och skivsamlarnördigheten. Men det är allt och det räcker inte på långa vägar. Tvärtom till och med. Jag vill höra (och göra) musik som handlar om och problematiserar det, bland annat, och inte bara speglar sig i det sorgliga faktumet.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:

Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3

Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4

Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4

Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4

22-Pistepirkko: The Singles "Det här är nästan störst av allt.". Betyg: 5

Clinic: Free Reign "Lite som att flyga" Betyg: 4

God Seed: I Begin "Med stora krafter följer stort ansvar" Betyg: 1

Cult Of Luna: Vertikal "En välkommen undergång" Betyg: 5

blandat
Powered by Labrador CMS