Med stora krafter följer stort ansvar

2012-11-29 15:44 2012-11-29 15:44
Publicerad Senast uppdaterad

God Seed: I Begin

Indie recordings

Betyg:

Alldeles bortsett från den bisarra stjärnstatus som God Seeds vokalist Gaahl innehar så är han en av de märkvärdigaste sångarna, efter Mayhems Attila Csihar kanske den märkvärdigaste och lättaste att känna igen av dem alla. Black metals Morrissey om Csihar är Scott Walker.

Om man väljer att inte bortse från stjärnstatusen så är han alltid intressant i intervjuer. Han tog för något år sedan en paus från metallen, men återvände för att han, enligt en intervju nyligen, ”älskar att att sjunga”. Och ingen kan väl glömma dels Vicedokumentären True Norwegian Black Metal, där han tar kamerateamet på en fjälltur så de tror de ska dö, eller när han sippar vin och mumlar ”Satan” i ett MTV-klipp.

"Det går generellt att omfamna det obskyra, otillåtna och moraliskt betänkliga om man bortser från att dra likhetstecken mellan verk och upphovsman."

Och jag älskar skivorna han gjorde med Gorgoroth, och ännu mer hans andra projekt; Trelldom och Gaahlskagg.

Problemet är bara att han är så känd nuförtiden att han nästan är folklig, och då blir kontroverserna kring honom: tortyrdomen, omfamnandet av fascismen, korsfästning av kvinnor på scen, och hans sexualitet (inget så enkelt som att han är gay, det är mer än så, googla runt lite, läs intervjuer om ni vill veta mer) plötsligt något man måste ta ställning till.

Det går generellt att omfamna det obskyra, otillåtna och moraliskt betänkliga om man bortser från att dra likhetstecken mellan verk och upphovsman. Ju större genomslagskraft en konstnärlig yttring får, ju mer man får veta om en människa snarare än dennes värv, desto mer måste man förhålla sig till.

Detta gäller även Burzum, det vill säga Varg Vikernes. Han är ju en rasist och galning, men eftersom musiken han gör har varit så extrem och den lilla, lilla värld som black metal ändå utgör så har man kunnat bortse från människan. Men på senaste Burzum-skivan skriker Vikernes inte overkligt längre, han sjunger med klar, verklig stämma och är nuförtiden, i samma utsträckning som Gaahl, en kändis. Det är ett problem, ett stort problem. Då måste dessa bedömas som verkliga människor.

"Men när han sitter i morgontevesoffor och pratar om att piska gråtande ”tjejer” och vaginors PH-värde, med anledning av en uttalat självbiografisk bok (skriven utan litterära ambitioner, enligt egen utsago) så blir det något annat."

Det är lite som med Stig Larsson: så länge han skrev dikter eller romaner som som höll den höga verkshöjden de faktiskt gjorde så kunde man skilja det åt. Särskit som han ändå var så pass obskyr att det han sa faktiskt bara (eller i stor utsträckning i alla fall) uppmärksammades i snäva kretsar där man kunde sin Burroughs, De Sade och Jean Genet och delade samma slags makabra humor. Men när han sitter i morgontevesoffor och pratar om att piska gråtande ”tjejer” och vaginors PH-värde, med anledning av en uttalat självbiografisk bok (skriven utan litterära ambitioner, enligt egen utsago) så blir det något annat.

"De har inte behövt ta hand om barn och disk på samma sätt som deras kvinnor. Som kvinnor överhuvudtaget."

Det är det här med det manliga geniet. Det kan vara en Gaahl, en Larsson, men lika gärna en Bergman eller Knausgård. Så fort dessa män blickar bortom sin konst och börjar uttala sig om saker som inte rör explicit detta så bör man spetsa öronen, och påminna sig själv om att de kunnat satsa allt på sitt konstnärskap för att de tillhör patriarkatet och dessutom en upphöjd plats inom detta. De har inte behövt ta hand om barn och disk på samma sätt som deras kvinnor. Som kvinnor överhuvudtaget. De har kunnat sitta och röka framför sina skrivmaskiner och värkt ur sig märkvärdig om än kontroversiell litteratur eller hårdrock, mätta på vatten och bröd liksom.

Och alltså, jag vidhåller att alla dessa faktiskt gjort storslagen konst, att deras verk, trots uppoffringar av andra och de själva – trots svinaktigt beteende – faktiskt har berikat mänskligheten. Men när de kliver ut i det ljuset som är stora morgontidningar och förmiddagsteve så bör de ha rejält på fötterna för att inte avfärdas som just dårar och förtryckare.

Larssons bok har jag inte läst, men God Seed har jag lyssnat på och jag är besviken. Visserligen sjunger Gaahl bra, men låtarna är undermåliga. Symfonisk metal av värsta sort. Det här är en fortsättning på det haveri till skiva basisten/låtskrivaren King Ov Hell gjorde med Dimmu Borgir-sopan Shagrath innan den här, trots att de låtarna var skrivna för Gaahl de med. Men Ov Hell är bara en nördig musiker, en posör, och honom kan man avfärda eller gilla lite hursomhelst. Gaahl är något annat, han förtjänar en annan uppmärksamhet som numera helt och hållet står och faller med kvaliteten på det han gör, kontra vem han är och vill vara som människa. Och när ingetdera håller måttet så slår jag av. Jag uppmanar alla att göra detsamma.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:

Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3

Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4

Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4

Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4

22-Pistepirkko: The Singles "Det här är nästan störst av allt.". Betyg: 5

Cilinic: Free Reign "Lite som att flyga" Betyg: 4

blandat
Powered by Labrador CMS