Man behöver ju inte dansa!

2013-05-21 11:43 2013-05-21 11:43
Publicerad Senast uppdaterad

Daft Punk: Random Access Memories

Daft Life Limited/Columbia

Betyg:

Ja, alltså, vad ska man säga egentligen. Förväntningarna på den här skivan verkar ju varit lika stora som inför Håkan eller The Knife. Eller Jesu återkomst. Och å ena sidan är det som Andres Lokko skriver i svenskan, ”en av de mest underhållande och vansinnigaste musikaliska historieföreläsningar" jag hört, jag med. Men det är klart att man måste förhålla sig till det. Det är lite som att försöka dansa till en bok, det här. Inte för att man behöver dansa, jag tycker inte att dansbarheten är ett kriterium överhuvudtaget, inte ens när det handlar om disco eller house. Men om man spelar dansmusik kanske det är en ambition man har med den musik man spelar och framför, jag vet inte riktigt.

"Vad jag menar är att på pappret består den här skivan av en massa män som står framför sina gigantiska skivsamlingar och kramas."

Hursomhelst är det den, dansbarheten, som ställer sig i vägen för mig. Jag blir lite orolig att jag som lyssnare blir driven med. Jag hatar att bli driven med. Bassolot i Giorgio By Moroder är ett typiskt tillfälle där jag blir misstänksam. Jag har inga problem med att Giorgio Moroder själv berättar, i låten, hur han kom in på synthar och discomusik. Det är senare, när det blir fullt ställ liksom. När herrar Bangalter och de Homem-Christo blåser på i värsta funkjammet. För det svänger, det är inte alls det. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Först en föreläsning och så lite party på det? I egenskap av vad är jag inbjuden? Och efter funkjammet så kommer skivans kanske allra finaste ballad, Within, skriven tillsammans med Chilly Gonzales och vems vocoderröst det är som sjunger den fina melodin skiter jag lite i, för det är så bra. Och så dyker Julian Casablancas upp i nästa låt, också det en jazzrockig poplåt, för jag glömde säga det om Within, att den låter lite jazzrock. Och Casablancas sjunger lite som Phil Collins, som han lät i början av sin solokarriär, kring In The Air Tonight. Och så sjunger Pharrell Williams. Och Terry Edwards och Panda Bear.

Vad jag menar är att på pappret består den här skivan av en massa män som står framför sina gigantiska skivsamlingar och kramas. Och speglar sig, och dansar självupptaget. Och det är alltså dansandet som stör mig, gemenskapen män emellan. Jag jämför gärna med en annan fransk duo, Air, och deras Talkie Walkie från 2004. En skiva jag älskar, och som i mångt och mycket är som Random Access Memories, bara inverterad. Och asocial. Det är väl lite det som är poängen, för mig alltså. Att Air inte dansar, de sitter och viskar förtroligt. Gör inget grabbigt väsen av sig, inte på samma irriterande sätt som Daft Punk i alla fall.

Men sen börjar jag tänka, att vad spelar det för roll egentligen? Det är ju mitt problem det här, inte Daft Punks. För det är onekligen helt fantastiska låtar, de flesta. Gillar inte Pharrell så mycket, tycker han sjunger lite sopigt på singeln Get Lucky, men annars. Och vem är jag att plötsligt börja leka rättviseförmedling? Och so what om det här är en musikhistorisk föreläsning snarare än en traditionell disco/house-platta. Som exempelvis debuten Homework var. Eller för den delen helt genialt mästerlig och nyskapande som deras Robot Rock-singel från 2005. Kunskap, det är inget fel på det.

Om jag inte dansar, det gör ju inget. Sitter här och närlyssnar på syntarna, elpianona, gitarrerna och rösterna i stället. Lär mig förhoppningsvis nåt.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:

Pissed Jeans: Honeys "Storslaget!" Betyg: 5*

Iceage: You're nothing "Borta bra men helt väck bäst" Betyg: 4

Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3

Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4

Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4

Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4

22-Pistepirkko: The Singles "Det här är nästan störst av allt.". Betyg: 5

Clinic: Free Reign "Lite som att flyga" Betyg: 4

God Seed: I Begin "Med stora krafter följer stort ansvar" Betyg: 1

Cult Of Luna: Vertikal "En välkommen undergång" Betyg: 5

Matthew E White: Big Inner "Mest bara en spegelbild" Betyg: 2

Darkthrone: The Underground Resistance "Kometerna lyser upp den mörka tronen" Betyg: 4

blandat
Powered by Labrador CMS