Krönika: Mattias Alkberg

Det var så tråkigt och regnigt. Alla kändes sura. Ingenting en skivrecension kan rädda, tänkte vi på Djungeltrumman och ringde upp Mattias Alkberg: "Kan du inte skriva något annat än en recension i veckan? Snälla?" Matti är, så att säga, inte den som är den. En Spotifylista med tillhörande text landade hos redaktionen, och plötsligt… regnet kändes lite ljummare, det var nästan så att solen tittade fram. Tack, Matti!

2013-04-24 15:30 2013-04-24 15:30
Publicerad Senast uppdaterad

Bild: The Bombettes, ett av banden som på något sätt finns med i denna krönika.

Novella

(Klicka ovan för Spotifylista)

Det började med stora ambitioner, inte grandiosa, men större än att bara skriva om låtarna. Jag tänkte mig ett narrativ. Att liksom skriva en berättelse med utgångspunkt i låtarna, möjligen med utgångspunkt i texterna eller i stämningarna. Dur, moll, tempo och så vidare. Och om berättelsen fick eget liv, som berättelser tenderar få, så hade jag kunnat tänka mig att kasta om låtarna, rent av byta ut någon för att bättre illustrera den. Eller, illustrera, snarare ljudlägga då.

Fick en idé om hur en satt hemma och gjorde sig i ordning, för en skulle träffa kompisar på typ after work. Att det var fredag och en hade suttit hemma och jobbat hela veckan. Och en peppade lite i sin ensamhet, spelade lite rock i stereon (jo, stereo fanns, det var inte bara datorn och såna där pyttesmå högtalare). Hällde upp ett glas vin och rökte under fläkten. Men det kändes lite Brommamammigt, det där med fläkten. Rökningen fick ske på balkongen i stället. Fast, balkong, jag vet inte, plötsligt blev lägenheten mindre och den hade bara fransk balkong, ett sånt där fönster modell större med galler på väggen utanför. Och så blev det ett glas vin till, och ett till, och inte hade en ätit heller, tanken var att det skulle bjudas på tacobuffé där träffen med kompisarna skulle äga rum. Men vinet gick i alla fall rätt upp i huvet och plötsligt var det mer en lätt fylla än bara avslappning. Men inget märkvärdigt med det.

Och så var det som att det inte höll ihop riktigt. Eller höll ihop, det var inte så intressant helt enkelt. Novellan uppehöll sig alldeles för länge i den här lägenheten och för många meningar gick åt att fixa med hårsprayen och välja skor. Det var ju inte så att valmöjligheterna var obegränsade. Kanske fanns det tre par skor, högst fyra, att verkligen välja mellan. Det blev fåfängt. Så berättelsen tog ett skutt, jag tänkte att det där fixar jag med senare. Och så var en plötsligt på lokal och de spelade bra musik, sån en känner igen, populär men inte utslätad och som nödvändigtvis tilltalade minsta möjliga gemensamma nämnare. Och vinet blev till öl, rent av en drink, och det blev hetsiga diskussioner, inte fientliga eller så, bara lite intensiva. Men lite för privata för att återge här. Och ungefär då bestämde en sig för att gå vidare. Eller gå hem.

Och väl hemma så slog man på stereon igen. Lite glatt arg och väldigt trött. Och en lade sig på soffan och tänkte, vafan. Det är ju grymma låtar. Det räcker väl med det egentligen. Folk kan väl hitta på en egen berättelse. Och det blev ens sista tanke, just den här arbetsveckan.

Mattias Alkberg

Tidigare krönikor av Mattias Alkberg:

JEANSJACKEPUNK

blandat
Powered by Labrador CMS