Kometerna lyser upp den mörka tronen

2013-02-28 14:04 2013-02-28 14:04
Publicerad Senast uppdaterad

Darkthrone: The Underground Resistance

Peaceville

Betyg:

Efter, säg, Panzerfaust från 1995 har Darkthrone egentligen mest handlat om något annat än musiken. Det har varit fråga om historielektioner, själva idéerna om vad som konstituerar god lyssning, snarare än lyssningen självt. Fenriz och Nocturno Culto har propagerat för en särskild sorts musik. En metal, en hårdrock, som ska vara mer fysisk, mindre pretentiös men samtidigt mer allvarlig, mer hatisk och trasigare än annan. Ner på molekylnivå har man teoretiserat och praktiserat detta. Bloggat om, spelat in dj-set och blandband, till och med gjort långfilm, och låtit ge ut dessa, låtit andra, så många som bara har velat, ta del av dessa musik- och livsstilstips. De har varit musikjournalistiska aktivister.

"Det var musik utan muskler, hårdrock som gick och grät i skogen i stället för att träna på gym och köra powertruck."

Darkthrones anti-intellektuella hållning, deras hyllning till det primala, anti-intellektuella Riffet, med versal, har paradoxalt nog varit ytterst intellektuellt. Och på ett intellektuellt plan har jag älskat det lika mycket som jag älskar fyra av deras tidiga skivor lika mycket som de själva älskar all true metal. För Darkthrone gjorde verkligen världens bästa black metal. Allt fanns där: de öppna ackorden, blastbeatsen, och Nocturno Culto sjöng sämst av alla, och följaktligen bäst. Sämst och bäst? Ja, det går liksom inte att prata om Darkthrone utan att prata om den musikaliska estetik som definierade det tidiga 90-talets black metal. Det var musik utan muskler, hårdrock som gick och grät i skogen i stället för att träna på gym och köra powertruck. Som gick ensam i skogen och hatade all överhet. All. Som utgav sig för att vara satanistisk helt enkelt för att alienera utomstående, de med nedstämda gitarrer och manligt growlande, och de som gillade det.

Darkthrone började som ett rätt lysande om än typiskt dödsband, men när man skulle göra sin andra skivan vände man sig mot death metal-ljudbilden. Skrotade alla gamla låtar och koncentrerade sig på att uppfinna en hel genre, eller åtminstone dra denna norska version av black metal till sin yttersta spets. För man var inte först: Mayhem, Burzum, Immortal och Emperor hade ungefär samtidigt och i somliga fall tidigare redan gjort skivor i den här supersnabba, otunga stilen, med totalmisantropiska texter. Och även om A blaze in the northern sky innehöll spår av det förflutna: tempoväxlingar och gitarrsolon, så var det något nytt, det var metal tagen så långt åt sidan som det bara gick. Eller, åt sidan, ner under jorden är antagligen en mer korrekt riktningsbeskrivning. Och på det följde alltså tre skivor som tveklöst tillhör den allra bästa och mest nyskapande extrema metal som någonsin gjort. Men sysslar man med misantropi och föraktar alla som följer snarare än leder blir man så klart utled på monstret man skapat. Skivorna som följde var ojämna och i somliga fall rent av oinspirerade.

"Sisten till skivaffären är en kristen tönt."

Men så hände internet, kan man säga. Och plötsligt hade framförallt Gylve ”Fenriz” Nagell en helt ny arena att missionera på. Och så sakteliga har man övergett blastbeatsen och nytänkandet och i stället propagerat för det förflutna såväl som försökt exemplifiera med sina egna skivor. Det är och har varit Thrash, Crust och traditionell heavy metal. Med samma övertygelse som på de tidiga black metal-skivorna. Dock har man inte riktigt hittat fram. Förrän nu då. Nu är man nästan där. The Underground Resistance är antagligen så bra som det blir. Det vill säga mycket bra.

Äntligen har man fått till ljudet och låtarna, framförallt Nocturno Cultos Lesser Men och Fenriz Leave no cross unturned. Det enda som stör lite är att när man numer delar på sånginsatserna blir jag som lyssnare lite förvirrad. Det blir sällan så där omedelbart som när man lyssnar/lyssnade på den här musiken i original. Oavsett om det är Discharge, Sacrofago eller Slayer man känner igen. För när det kommer till en viss sorts aggressiv musik så vill man bara få den inslagen i huvudet på en gång, så man ser stjärnor och får blodsmak i munnen. Nu är det lite som om man skulle få syn på ett kometregn, undrar vad det är, och när man inser det har man hunnit sätta sig i säkerhet. Och kan observera det på avstånd. Men ändå, missförstå mig inte, jag gör nästan inget hellre än att kolla på stjärnhimlen och lyssna på musik. The Underground Resistance är Darkthrones bästa skiva på åtminstone tio år, kanske deras bästa sedan Panzerfaust till och med. Och med det menar jag att skivan är verkligen bra. Sisten till skivaffären är en kristen tönt.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:

Pissed Jeans: Honeys "Storslaget!" Betyg: 5

Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3

Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4

Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4

Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4

22-Pistepirkko: The Singles "Det här är nästan störst av allt.". Betyg: 5

Clinic: Free Reign "Lite som att flyga" Betyg: 4

God Seed: I Begin "Med stora krafter följer stort ansvar" Betyg: 1

Cult Of Luna: Vertikal "En välkommen undergång" Betyg: 5

Matthew E White: Big Inner "Mest bara en spegelbild" Betyg: 2

blandat
Powered by Labrador CMS