Kötthjälpen, återföreningen och modelejonen

2012 var året då Way Out West bojkottade köttet, drunknade i Instagramsjön och bjöd på lite gammal hederlig hardcore. Jag är fortfarande så trött att det känns övermäktigt att blanda bakisdrinken (Berocca Boost, två Resorb och Treo i en petflaska). Det är ovisst, huruvida jag ens är kapabel till att summera årets festival. Men vi testar ändå. Starting now.

En bild jag snott från Way Out Wests blogg också.

Bästa spelningen:

Det ligger inte i min natur att prata allmänt om alla gig. Nej, såga eller hylla – det är min tekopp. Men jag börjar snällt här och korar festivalens bästa spelning (som är två stycken, på delad förstaplats). .

Jonathans Richmans övercharmiga lördagsspelning planterade ett fånleende på mina läppar som inte släppte förens några timmar senare. I solskenet fick en av mina favoritmusiker alla morgonpigga (nåja, klockan var ju i och för sig 13.00 men ändå) att sjunga i kör: "They showed me the door to bohemia" och det lät… bra. Tack vare Richman steg mina endorfinnivåer med cirka 1000 procent. Thank you.

En bild jag snott från Way Out Wests blogg när Lyxzén vet hur man gör.

Refused regerade mina tonår i Luleå. Alla var straight edge och tatuerade in X på handlederna. Bandet gjorde typ hundra spelningar i stan och de flesta Norrbottensband lät likadant som sina förebilder från Umeå. Och trott eller ej. Men spelningen på WOW åstadkom nästan precis samma känsla som förr om åren. Förutom publiken då (jag råkade hamna i ett grabbgäng som typ kallade Lyxzén för Lidén och Instagrammade sig själva med heavy metal-tecken en gång var tredje minut). Sammanfattningsvis: Refused övertygade mig igen.

Kamerakillen gjorde dock inte det. Men mer om det senare.

Detta gjorde mig gladast förutom Jonathan Richmans spelning:

Den vegetariska maten. Dels eftersom det är skönt när stora aktörer med makt gör något som inte enbart har ekonomiska vinster. Dels för att jag älskar när andra fattar bra beslut åt mig. Att inte döda typ en miljon djur för att vi ska kunna käka Pita Gyros känns som ett typiskt sådant. Ja, och förstås för att jag innerst inne håller med om det välanvända slagordet "kött är mord!"

MEN:

Kan någon förklara för mig varför GT delade ut kött utanför festivalen? Alltså. Det känns väl lite som årets skandal men trots att jag googlat ihjäl mig hittar jag ingen som helst förklaring från deras sida?

Har typ Svenska slaktarförbundet riktat en pistol mot chefredaktörns skalle och ba "Åk till WOW och dela ut kött, strid mot vegetarianismen, or you will regret it!" För så jävla dumma i huvet är de väl inte?

Hårdaste spelningen:

Elliphant har talande pressfoto.

Någongång under lördagsnatten klev Elliphant på scenen på Yaki-Da. För mig var det total knock-out. Jag svettades tio liter bärs, dansade konstant hela giget, och gick nyförälskad därifrån. Inte nog med att det var befriande att kolla på en brud (sorry, vill egentligen inte ens poängtera det men jag har råkat se typ nästan bara karlar på scen under hela festivalen) så var hen dessutom cool. Extremt cool.

Helgens "Vad fan hände där"

När farsan sms:ar från Luleå på måndagen och skriver att man "är hela söt i dagens tidning" och man plötsligt får ett svagt minne av att man blev intervjuad av Norrbottens Kuriren någongång någonstans och dessutom fotad. När man sedan går in och ser att man sagt att "Refused var en sådan där härlig återförening för alla oss som inte är födda på 1990-talet" och kallat spelningen med Jonathan Richman för en sockervaddsupplevelse… Då frågar man sig, "Vad fan hände?"

Det som gjorde mig sur:

Låt mig inleda denna rant med att poängtera att jag inte har problem med vakter någonsin, inte ens med auktoriteter i allmänhet (oftast iallafall) och att jag förstår att vaktämbetet är komplicerat. Men.

Vid flera, flera tillfällen under festivalen iakttog jag incidenter med vakter som betedde sig illa mot folk. Skrek fredliga besökare rätt i ansiktet (FLYTTA PÅ DIG! DU ÄR I VÄGEN! SKA DU IN ELLER UT ELLER? HUR BERUSAD ÄR DU? SKRIK SKRIK SKRIK!!!!), bryta ner random personer (blev till och med vittne när en av dessa händelser ledde till polisanmälan) och istället för att prata med besökarna som jämlikar – prata med dem som idioter.

Det känns lite som när Hells Angels skulle vakta en Stones-konsert. Way Out West-publiken kan vara den fredligaste i världen, typ. 04.00 på natten ber folk om ursäkt om de råkar krocka med en. Nästa år skulle det vara fint om det inte bara var vakterna i VIP:en som var trevliga. Jo, och credd till de som stod i entrén till festivalen. De var också väldigt angenäma.

När jag kände mig som mest smutsig:

Allt går att köpa för pengar, sägs det. Och på WOW verkar det nästan vara sant. Varenda parkbänk, läktare, öronpropp, karamell, pengponcho, tävling, trädstam är köpt. Det är inte driekt smaklöst gjort. Jag kommer inte hem med Coca-Cola tatuerat i pannan. Men nästan. Spons och sånt i all ära, men ibland får man bara nog av varumärken.

Och ändå. När Heineken hade satt lysande hajfenor i dammen bredvid Villa Belparc var till och med jag tvungen att fnissa. Ordvitsar är alltid välkomna. Köpta eller inte.

Gissa vems läktare?

Bästa maten:

Äter inte ost men tänker ändå säga Gyllene Prag, eftersom alla som köpt mat av dem kom tillbaks och strålade lyckligt. Om de serverar mat som gör mina vänner glada tycker jag de förtjänar att vinna.

Gillar:

Att alla klär sig som modelejon.

Ogillar:

När akter ställer in och besökarna blir sura och arrangörerna får stressmage och ingenting blir som man tänkt sig. Spark rakt in i den öppna dörren. Det är helt enkelt så att människor lämnar inga garantier… Men, alltså suck för Looptroop Rockers.

Helgens "meh typiskt!"

Under festivalen tog jag sammanlagt 6 bilder. 6 bilder! Det är ju färre än jag fotar mellan klockan 12.00 och 13.00 en vanlig tisdag. 2012, Way Out West. Det borde vara likamed 150 bilder minst. Vilken besvikelse!

Ett sista gnäll:

Till vem det än var som fattade beslutet att filma Refused-spelningen med något slags 90-talsfilter vill jag bara säga en sak: MEN VAFAAAAAN!!!! För oss som inte är 189 centimeter långa är jumbotroner (heter det så?) en underbar present. Man ser spelningen. Vilket typ är helt sjukt eftersom man annars oftast bara minns bilden av ljusriggen och långa killars mjäll på axeln. Och plötsligt ba: scenen!

Men snälla. Den där skakeffekten, inzoomningen på trumpinnarna, hoppen mellan svartvitt och färg. Vet ni, det kändes som att titta på en jäkla röntkenplåt. Räcker det liksom inte med showen i sig? Bort med alla konstnärliga ambitioner! In med total dokumentation. Punkt.

Tills nästa år, en note to self:

Undvik shots. Bär shorts.

Martina Johansson