Inte som allt det andra möget

Grizzly Bear: Shields

Warp/Playground

Betyg:

Så länge populärmusiken vandrat på jorden har vi människor gärna velat placera den i ett geografiskt sammanhang. Det är inte så konstigt. Man blir ju lite extra pirrig när man känner att man är en del av en rörelse eller en scen eller liknande. Eller del av, men att vi åtminstone kan definiera saker utifrån lättförstådda, redan existerande, koordinater. Som på exempelvis en karta.

Hur menar jag nu? Jag menar Manchester, Seattle, Umeå, Nashville, Göteborg, Detroit, New York etcetera. Alltså, när en scen eller ett sound blir större än de faktiska omständigheterna. Exempelvis kommer inte Charlatans verkligen från Manchester, eller Nordpolen från Götet, men att det blir en egen genre, själva attityden och det.

"Jag förstår mig inte på hipsterbegreppet. Jag tänker att kan man definiera en hipster är man en själv."

På senare år har det pratats och skrivits om hipstermusik. Jag förstår mig inte på hipsterbegreppet. Jag tänker att kan man definiera en hipster är man en själv. Jag föredrar att se på den här musiken, på dessa artister som sägs representera detta som Brooklyn-musik. Rent av Williamsburg-musik. Och exempelvis hela Stockholm kryllar av dess slavar. Det är gubbkepsar eller sotarmössor och kortklippta skägg och lite för stora glasögon och upprullade snäva brallor över kängor utan stålhätta. Det är rätt patetiskt. Musiken är liksom helt och hållet lekfull och eklektisk, det är det som är den gemensamma nämnaren.

"Och exempelvis hela Stockholm kryllar av dess slavar."

Missförstå mig inte nu, jag gillar mycket av den, men skillnaden på Ariel Pink, Deer Hunter, MGMT, Animal Collective, Xiu Xiu, Xx, Go Team, Beirut, Beach House, Atlas Sound, Gang Gang Dance, Battles och så vidare är subtil, och ja, jag vet att inte ens hälften av de här banden kommer från Brooklyn egentligen. Men ser man dem på bild kan vad som helst vara vad som helst.

Detta är naturligtvis en gammelgubbespaning. Samma går att säga om mycket av den musiken jag lyssnar allra mest på: hur många noviser kan omedelbart skilja på Wattie i The Exploited och One Way Systems Gavin Whyte? Vem pallar bry sig om att ta reda på den milsvida skillnaden mellan Hoxton Tom McCourt och Ian Stuart? Vem utom en total nörd kan skilja på Mayhems Mysteriis Dom Sathanas och Emperors In The Nightside Eclipse? Och varför är det viktigt?

Det är klart det inte är viktigt.

"För Grizzly Bear kommer verkligen från Brooklyn. Och klumpas därför ihop med en massa annat, och jag ska strax förklara varför det är fel att göra det."

Men ibland måste man ta hela den här omvägen för att förklara hur somligt sticker ut. För Grizzly Bear kommer verkligen från Brooklyn. Och klumpas därför ihop med en massa annat, och jag ska strax förklara varför det är fel att göra det. Först vill jag bara säga att jag verkligen gillar många av banden jag exemplifierar med ovan. Vad jag däremot ofta saknar med dem är oförmågan eller oviljan (det vet förstås bara de själva hur det ligger till med det) att investera sin egen personlighet i sin konst.

Ja, jag tycker det är konst. Eller att det åtminstone borde vara det. Att om en upphovsman inte ser på sin musik som konst så är den per definition mindre värd. I mina ögon. Jag tycker dessutom att jag är precis rätt person att avgöra vad som är konst eller inte, till och med vad som är god konst. Men hej, det är du med, och du och du. Jag tycker bara man kan kräva lite engagemang av de man investerar tid, ibland till och med pengar, i.

Den här skillnaden, för att återknyta, har alltid funnits, eller åtminstone så långt tillbaka jag kan komma på. Somliga gör det på lek och somliga gör det på allvar. Somliga är lite bättre än andra på att göra någotdera. Somliga glider sömlöst mellan dessa världar.

"Talk Talk kunde jag inte ta in då. Inte heller Kraftwerk. Det ena var töntigt och det andra var popmusik trodde jag."

På 80-talet, vilket var det decennium jag på allvar började köpa skivor och fundera på det här och liknande saker, låg skillnaden mellan bra och mindre bra mellan till exempel Echo and the Bunnymen och The Alarm. Eller mellan Smiths och Tears for Fears. Och vissa sammanhang såg jag inte ens på den tiden. Talk Talk kunde jag inte ta in då. Inte heller Kraftwerk. Det ena var töntigt och det andra var popmusik trodde jag. Men det var ju eoner mellan Talk Talks musikaliska ambitioner och, säg, Style Councils. Mellan Kraftwerks och Human Leagues, trots att jag trodde att den ena var samma som det andra. Alltså, allt det här var bra, men det jag lyssnade mest (ändå väldigt lite) på då, det senare i båda fallen, var sämre än det jag struntade i (det förstnämnda).

Och äntligen är jag framme vid vid själva recensionen.Äntligen för den som läser den alltså, jag älskar att skriva och bryr mig inte ett skit om vad folk tycker om det.

"Grizzly Bear är större och viktigare. Det finns ett allvar och ett djup i deras låtar som de övriga Brooklyn-banden saknar."

Det är superlätt och inte ens fel att dra Grizzly Bear över samma kam som Animal Collective och Ariel Pink. Båda de senare har dessutom gjort skivor jag älskar. Men Grizzly Bear är större och viktigare. Det finns ett allvar och ett djup i deras låtar som de övriga Brooklyn-banden saknar. Och jag drar inte likhetstecken mellan allvar och humorbefriat.

Det märks i hur man väljer att avgränsa sig, begränsa sig. Många av banden i den här genren förenas alltså i det gränslösa, känslan av att precis vad som helst kan hända hela tiden, och ofta gör det det också. Grizzly Bear, däremot, spelar rock, helt traditionellt instrumenterad rock. Gitarrer, bas, trummor, någon enstaka synth och ett och annat piano. Lite percussion.

Allvaret märks i hur man väljer att skriva sina låtar, och använda denna begränsning till sin fördel. Det märks på tamburinspelet i Yet Again. I breaket i Sleeping Ute, i det rent grandiosa anslaget i Sun In Your Eyes. Hur man använder gitarrer i stället för samplade stråkar i The Hunt. Det märks på hur man inte använder rösterna som instrument utan faktiskt som röster, textbärande sång, med karaktär och personlighet.

"Bara för att man tror att man vet hur den låter på förhand och för att man hatar ironiska tatueringar och snubbar som klär sig som tre gånger så gamla gamla farbröder."

Det är en helt och hållet skriven och spelad skiva, där man anstränger sig så mycket det bara går för att blottlägga sina själar. Utan att för den sakens skull bli oändligt pretentiösa: det är, om jag ska hålla en en mening lång workshop i ämnet, lika jobbigt att undvika det gravallvaret som att gotta ner sig i det.

Vad hela den här texten egentligen går ut på är att på något sätt få någon enda stackare att inte avfärda Shields bara för att man tror att man vet hur den låter på förhand och för att man hatar ironiska tatueringar och snubbar som klär sig som tre gånger så gamla gamla farbröder.

"Såna skivor, såna band, dyker inte upp så ofta, inte ens i Brooklyn."

Det är inte en fulländad skiva, men den är bra och den är alltså framförallt inte som man kanske tror.Den går liksom utanpå det redan vedertagna, lite som med Beatles eller Chad VanGaalen: en superkänd entitet och en närmast okänd, som båda befinner sig bortom förutfattade meningar, men samtidigt var och är djupt rotade i sin egen samtid.

Såna skivor, såna band, dyker inte upp så ofta, inte ens i Brooklyn.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:

Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3