Hej The Mary Onettes!

The Mary Onettesär tillbaka! Jönköpingsbandet, som blev göteborgare på heltid, släppte sin tredje fullängdare i början av mars, och visade i och med det upp en ny sida av sig själva.På lördagstår de på Stadsteaterns Foajébars scen, och Djungeltrumman passade på att prata Sade, Dan Lissvik och amerikanska tant-clowner med TMOs Philip Ekström.

2013-04-11 10:35 2013-04-11 10:35
Publicerad Senast uppdaterad

Hej The Mary Onettes! Vem representerar er idag?

– Det är Philip Ekström. Hej hej!

Hej! Ni spelar på Stadsteatern i helgen, vad kan vi förvänta oss av spelningen?

– Egentligen vad som helst. Vi har inte en aning om hur våra liveframträdanden kommer vara just nu… Vi har fokuserat på att jobba fram ett dynamiskt set. Vi vill vara ett mer nyanserat The Mary Onettes. Men det är ju bara vad vi tycker. Efter mycket i tid i replokalen, så känner jag att det nästan är svårare att få överblick och man famlar lite i mörkret. Det brukar vara så. Jag tycker personligen att uttänkta liveframträdanden hämmar ganska mycket. Vi hoppas bara att det blir bra musik av det hela!

Ni har ju spelat ett himla tag nu. Vad är den största skillnaden mellan Make Me Last från 2005, och Hit The Waves?

– Visionen är densamma. Kroppsligt och själsligt går det ju fram och tillbaka.

…Och vad vet ni nu som ni inte visste då?

– Allt jag vet är att vi är lite närmre döden och att musiken blir mer och mer viktig.

Jag läste att ni lämnat tidigare referenser, som The Cure och Joy Division bakom er, och nu inspireras av bland annat Sade och Whitney Houston. Hur gick det till när ni hittade soundet för den nya plattan?

– Hmm… Ja, det har ju inte varit så att vi har studerat dessa artister. Jag har alltid älskat Sade och hennes stora vemod. Skivbolaget ville ju så klart att det skulle se intressant ut i pressreleasen också!

Såklart!

– Jag tror styrkan i det här albumet ligger i att vi inte riktigt förstod vad vi höll på med. Vi drabbades av panik, av en jävla osäkerhet och storhetsvansinne på en gång. Eller kanske bara jag då… Hehe. Vi jobbade med mycket synthar, som vi visste att en del andra jobbat med under åren, men insåg att det var inte många som ville använda de ljuden längre. Kanske var de sorgligt bortglömda. Vi hittade massor av inspiration i dessa instrument. Men på samma gång ville vi jobba med min röst för att skapa mer organisk känsla. Typ som att min röst kunde vara en synth.

Varför bestämde ni er för att ta in en producent på den här skivan? Och hur blev det Dan Lissvik?

– Vi ville kasta oss in något som vi inte hade gjort förut. Vi har ju varit väldiga kontrollmänniskor under dessa år, och vi visste att Dan hade sitt speciella sätt att jobba på. När vi jobbar själva så har vi ju våran katalog och sound att anpassa oss till, man är mer begränsad om man helt och hållet styr över processen. Dan brydde sig inte om vad vi gjort förut, och vad som händer i framtiden. Vi jobbade i nuet vilket nog var bra för oss. Resultatet blev ju därefter också. För mig representerar den här skivan den lilla bubblan jag var i just under det halvåret vi gjorde skivan. Det känns magiskt att ha fångat den tiden på en liten CD. Jag insåg att jag har har svårt att samarbeta, men lärde mig mycket också… Hurra!

Vilket är världens bästa band just nu?

– Men vilken svår fråga! Vet inte vad de andra tycker, men jag blir nog tvungen att säga Ariel Pink.

Vet ni att det finns en clown som heter Mary O'nette?

– Haha. Ja, vi vet det faktiskt!

Har ni någonsin funderat på att boka henne som förband?

– Fan, det är en bra ide. Det får vi fundera på.

Vad händer för er i sommar? Kommer vi kunna se Mary Onettes på festivaler och sådär, kanske?

Som alltid är framtiden oviss. "Kanske, kanske inte" är den TMOs ständiga slogan… Vi åker till Spanien i Maj. Får se om vi kommer hem.

Karin Londré

blandat
Powered by Labrador CMS