Hej The Drums!

I söndags beväpnade vi oss med höga förväntningar och en lista med frågor och begav oss till Brewhouse. Vi möttes av två ganska utmattade killar med en europaturné i ryggen. Jonathan Pierce och Jacob Graham är kärnan i The Drums. En kompromisslös duo som gått och blivit hela indievärldens älsklingar.

De uppehåller sig i logen, som i och för sig inte direkt gör skäl för namnet. En nedsutten soffa, mer vattenflaskor än ett helt band kan dricka, och en halväten smörgås. Jonathan, iklädd sportshorts dagen till ära, är inte vidare sugen på att fasta på bild denna afton. I torktumlaren i hörnet snurrar hans byxor.

– Jag hoppas att de hinner torka innan spelningen, säger han och ursäktar sina blottade vader.

Ingen fara, lovar vi, knäpper på bandspelaren och låter bandet rulla.

Så detta är sista spelningen på turnén?

Jonathan:–Ja, detta är sista spelningen, förutom några festivaldatum. Vi försöker ta det lite lugnt i år, för vi har egentligen inte slutat turnera sedan vi började för två år sedan. Vi är lite trötta. Och lite visare.

Hur klarar ni det? Hur håller ni energin uppe varje kväll?

Jonathan: – För oss handlar det om att behålla perspektivet på saker och ting, fortsätta vara ödmjuk, ni vet, det finns en miljon band på planeten och vi är så glada över att kunna turnéra. Det låter lite cheesy men det är så man gör för att kunna fortsätta varje vecka. Vi hade en bandmedlem som hoppade av för ett och ett halvt år sedan. Han spelade gitarr, men hade aldrig startat ett band, aldrig skrivit en låt någonsin, inte spenderat hela sitt liv med att göra musik. Så the proof is in the pudding, som man säger i USA, han klarade det inte.

Det här är alltså vad ni drömde om, som barn?

Jonathan: – Vår största dröm var bara att skriva vackra sånger. Det handlar mer om musiken än om att turnera eller den popularitet eller inkomst som kommer med det. Det bästa för oss är att spela in, eller när en sång bara klickar ihop, från ingenstans. Vår fascination har alltid varit popmusik, vackra popsånger, enkla känslor i enkla melodier. Det är det vi älskat hela livet och jag ser inte att det kommer att förändras inom någon snar framtid.

"Jag är ganska trött på jämförelsen med Beach Boys"

Hur gamla var ni när ni träffades?

Jonathan: – Vi var 11 eller 12, våra föräldrar skickade oss på sommarläger. Vi växte båda upp i väldigt strikta religiösa hem och lägret var en sorts bibelskola.

Så gud förde er samman!

Jonathan: –Haha, ja! Vi hatade det båda två. Vi hamnade i samma sovsal, och jag började spela någon musik. Jag minns inte vad, men då var jag mycket inne på synthpop och tidig elektronisk musik, från 70- talet. Jacob hörde vad jag spelade och vi började prata. Vi gillade mer eller mindre exakt samma grejer, och detta var band som ingen annan någonsin hört talas om. Det här var när Nirvana var enormt stora i USA, så det var väldigt ovanligt att hitta en tolvårig pojke som var inne på Kraftwerk. Så vi började brevväxla.

Jacob: –Våra familjer var nog rätt sena med hela internetgrejen, så vi skrev brev och pratade i telefon.

Pressbild

När insåg ni att det skulle bli någonting stort?

Jonathan: – När vi skrev den första sången, ”best friend”…

Jacob:– Jag tror aldrig vi trodde att det skulle bli stort i och för sig.

Jonathan:– Efter vår första show skrev en jättestor musikblogg som typ alla i USA läser varje dag (Brooklyn vegan, reds. anm.) om oss, en otrolig recension. Vi hade bara repat en gång innan, samma dag som spelningen, i ungefär en timma. Vi tyckte showen var hemsk, men de gillade det verkligen, så nästa dag fick vi massa telefonsamtal från bokningsagenter, managers, revisorer och jurister. Bokstavligt talat från ena dagen till den andra. Vi fattade ingenting. Då kändes det som om någonting hände, men ni vet, du hör ju hela tiden om band som får skivkontrakt och sådär, en massa folk vill bjuda på middag och många gånger leder det inte till någonting. Så vi försökte ha perspektiv på allt. Sedan spelade vi på Iceland airwaves i oktober 2008, vi trodde vi skulle få spela i något pytterum inför 50 kids. Men när vi skulle soundchecka så var vi plötsligt i den här enorma flygplanshängaren som tog in typ 4000 personer, och när vi skulle spela var det fullpackat. Vi kollade på varandra och tänkte ”okej, kanske detta är något”.

När vi kom hit tidigare idag så stod det en grupp tjejer utanför och försökte få en skymt av er genom fönstret, hur känner ni inför den biten?

Jacob: – Det känns konstigt, vi blir lite obekväma. Det är liksom märkligare än att vara i en bar och någon som tycker du är snygg kommer fram. I den här situationen har du fans som faktiskt inte vet någonting om dig, men de känner att de har en väldigt stark koppling till dig. Det är märkligt även för oss när vi träffar folk som vi beundrar.

Ni har blivit jämförda, i alla fall i svensk media, med The Smiths. Hur tänker ni kring det?

Jonathan: – Det är väldigt smickrande, jag menar, det finns värre band att bli jämförd med. De är ju en stor influens, och har skrivit några av de bästa låtarna i historien. Vi fick den stämpeln nästan direkt när vi började ge ut musik, och jag tror att många verkligen hatar oss av den anledningen. Men det är något som vi inte kan göra något åt. Vi gillar att skriva sorgliga kärlekssånger med gitarrer, och vi är inte heller helt nöjda med hur världen ser ut. Morrissey är inte den enda personen som är tillåten att vara ledsen.

"Folk blandar ihop vad de ser med vad de hör."

Vem vill ni inte bli jämförda med?

Jonathan:– Grejer som Foster the people, haha… Jag är ganska trött på jämförelsen med Beach Boys. Om allt vi gett ut var vår första EP, the Summertime EP, så varsågoda att kalla oss Beach Boys tills vi dör, men vi har gett ut två album som inte låter som dem alls.

Jacob:– Många människor är också så image- inriktade, vi har ju aldrig lyssnat på Beach Boys. Jag tror vi är helt annorlunda från dem. Men eftersom att Jonathan har blont hår och vi gjorde en video på stranden, så tror folk att vi låter som Beach Boys. Folk blandar ihop vad de ser med vad de hör.

Jonthan: – En kille kom upp till mig häromkvällen efter spelningen och sa ”Du är precis som Ian Curtis, man!” Du vet, ingen frontman vill bli jämförd med en annan frontman. För mig är det inte en speciellt trevlig sak att säga, även om han trodde att han var trevlig. Så jag hoppade inte på honom eller så, men jag sa ”om jag inte hade den här frisyren, om jag hade långt hår och skägg men var precis likadan på scen, skulle någon någonsin säga att jag var den nya Ian Curtis?”

Pressbild

Förmodligen inte. Men du Jonathan, varför är din nagel blå?

Jonathan: – Jag klämde den i en dörr! I ett svagt ögonblick försökte jag dölja blåmärket, så att det inte skulle vara distraherande, för min hand är alltid på mikrofonen, och vi spelade i TV häromdagen. Men att måla nageln blå gjorde kanske bara saken värre…

Nu kommer alla i publiken att ha en blå nagel nästa gång ni kommer till Sverige!

Jonathan: – Haha, ja, vi startar en trend! En av mina bästa vänner i New York brukade måla min tumnagel så att jag kunde kolla på den och tänka på henne när jag var på turné. Denna gång glömde hon… Så nu har jag inte tänkt på henne en enda gång, hehe.

"Jag tycker att Beatles- katalogen är en enda stor röra"

Hur kommer ni låta om tio år?

Jacob: – Om vi fortfarande finns…

Vill ni fortfarande finnas?

Jonathan: – Förmodligen inte. Vi har förmodlige sagt allt vi vill säga. Vår uppfattning om vad som är vacker är ganska begränsad, det finns väldigt få saker som är vackra i världen, och vi har lite tunnelseende. Vi är inte intresserade av så många saker, du kan typ räkna dem på en hand. Så jag vet inte hur länge vi kan fortsätta att säga samma saker.

Jacob: – Men jag hoppas att vi i slutet av vår karriär låter ungefär likadant, som vi gör nu. Kanske lite mer förfinade på vissa områden.

Jonathan: – Folk frågar hela tiden vilken som är vår största influens. Jag tycker, utan att försöka låta egocentrerad, att det är oss själva. Det är ett bands ansvar att ge ut skivor som är helt klart dem, att det är deras sound. Vi har alltid gillat band som är trogna till sitt sound, som The Smiths eller till och med The Strokes, eller Ramones. Alla de banden får mycket skit för att de är konsekventa med hur de låter, men om tjugo år kan du kolla tillbaks och se en väldigt solid katalog med ett väldigt specifikt sound. Det handlar mer om vad du lämnar efter dig, än om att folk fattar det du gör just nu.

Jacob: –Jag är säker på att detta är en mindre populär åsikt, men jag tycker att Beatles- katalogen är en enda stor röra. Jag hade hellre sett att de var lite tråkiga men hållit sig till sin grej. Jag gillade det första de gjorde mest.

Jag vet inte om det är helt okej att kritisera Beatles, det är lite av en helig ko…

Jacob: – Jag vet, du kanske borde stryka det där?

Absolut inte.

Jonathan: – Vi var i Italien och en kille kom fram till mig och ville bara prata om Beatles. Jag försökte liksom att inte göra honom allt för besviken, men tillslut så var jag bara tvungen att säga ”Jag lyssnar inte på Beatles, jag har aldrig lyssnat på Beatles” Men ni vet, om han hade velat prata om The Zombies, som faktiskt skrev några otroligt vackra heartbreaking låtar…

"Våra favoriter är förmodligen The Embassy"

Men har inte Beatles också det?

Jonathan: – Beatles har några undantag där jag tänkt, okej, detta är ganska trevligt faktiskt. Men ingen låt har verkligen krossat mig, och jag vill verkligen att musik ska göra det. Det fanns aldrig någon total hopplöshet i någon av deras låtar, tycker jag. De var alltid väldigt medvetna om sig själva. För mig, verkar det som att de aldrig riktigt gav allt. Kanske de gjorde det på andra plan, jag vet inte… Jag är i alla fall väldigt glad att Jacob känner samma sak.

Jacob: – Det gör jag verkligen. Med The Zombies kan du pinpointa vissa låtar, som Hung up on a dream, du kan lyssna på den och… ja, det finns en del andra också. Men med Beatles har jag aldrig känt att de verkligen blottade hela själen, inga fullständigt hjärtekrossande råa känslor.

Jonathan: – Det hela är lite för… grabbigt. Lite för mycket ”jag är en kille med gitarr”.

Har ni koll på någon svensk musik?

Jacob: – Oh ja, vi har varit lite besatta av svenska band, speciellt när vi först började spela. Våra favoriter är förmodligen The Embassy, där har ni ett band som verkligen kan skriva en låt, de lägger verkligen sina känslor i det. Sedan har vi alla Labrador- band.

Jonathan: – Ja, Acid House Kings till exempel har verkligen varit konsekventa genom hela sin karriär. The Tough Alliance gillar vi jättemycket också.

Jacob: – Vi kan förmodligen fortsätta i alla evighet…

Jonathan: – Ärligt talat, det första bandet som jag minns att jag verkligen älskade när jag var riktigt ung, och detta kommer låta riktigt kul, var Ace of Base. De skrev fantastiska låtar, Dont turn around kommer alltid vara en otroligt bra låt.

De försökte sig på en comeback för ett tag sedan, men det gick väl sådär… Hur gillar ni Göteborg annars?

Jonathan: – Well, det enda vi vet är väl egentligen att det är härifrån alla de där banden vi gillar kommer. Vi hörde att det finns någon sorts rivalitet mellan Göteborg och Stockholm?

Ja, det finns väl någon sorts syskonrivalitet, där Göteborg är lillebror.

Jonathan: – Typ som Chicago och New York antar jag, eller Philadelphia.

Men ni är från Brooklyn?

Jonathan: – Vi är från.. en massa olika ställen. Vi bodde i Brooklyn ett tag, nu bor vi i East Village. Ett kvarter från varandra ungefär.

Från spelningen på Brewhouse

Hur förbereder ni er inför ikväll? Förutom att tvätta byxorna då.

Jonathan:– Ja det är väl ungefär det, tvätta byxorna… Lyssnar på The Embassy. Inga gruppkramar eller böner eller så.

Om en timma är det dags för bandet att äntra scenen. Pressansvarige annonserar att maten är klar, och vår tid med Jonathan och Jacob är slut.

Vad blir det till middag?

Jonathan: – Vi vet inte, men vi blir mycket väl behandlade. Igår i Stockholm spelade vi på Berns, greenroomet där var helt sjukt, som ett slott.

Ja, där har ni skillnaden mellan Stockholm och Göteborg… Lycka till ikväll!

Jonathan: – Tack, och förlåt igen för mina bara ben.

Anna Wester

Lisa Stevik