Hej SmutsKultur!

2015-02-11 14:08 2015-02-11 14:08
Publicerad Senast uppdaterad

Poetiska, politiska, feministiska, fabulösa, råa, raka, hårda, mjuka, fina och fula. Så beskriver sig performance-kvartetten SmutsKultur, som förra månaden firade ett år som grupp. På torsdag uppträder de under ett Jämlikhetsmingel på Frilagret, och Djungeltrumman har pratat med Louise Halvardsson, som utgör en fjärdedel av poesiligan.

Foto: Jenniann Johannesson

Grattis till er nyliga årsdag! Hur firade ni?

– Tack! Jo, vi firade med tårta och att planera det kommande året. Jag vet inte riktigt hur hemligt allt är, men förra året gjorde vi en stor föreställning som hette Riktiga kvinnor som vi ska spela igen, och till hösten vill vi sätta upp en ny föreställning. Arbetsnamnet är Smutsikal, eftersom ingen av oss kan sjunga. Eller, ingen är skolad i alla fall, men vi vill ta ner kulturen till gatan och till marken och visa på att alla kan om de vill!

Det låter spännande! Men vilka och vad är egentligen SmutsKultur?

– SmutsKultur är fyra poeter som träffades genom Poetry Slam på Café Hängmattan här i Göteborg. Vi var ganska trötta på att tävla, eftersom det kändes jobbigt att tävla mot sina vänner hela tiden, så vi bildade en poseigrupp istället. Jag tävlar fortfaradnde själv i poetry slam, men tar det inte på lika stort allvar nu. Det vi gör med SmutsKultur är viktigare!

Så det var ett sätt att komma förbi tävlingselementet?

– Ja, plus att det vi gör ofta kretsar kring samma ämnen. Nu får vi en chans att använda fyra olika röster.

Vad kallas en enhet av performance-konst? Är det en dikt eller en pjäs eller…?

– I poetry slam finns det en massa regler, man får inte ha någon rekvisita och måste hålla sig under tre minuter och så. I det vi gör använder vi ibland massor av rekvisita och håller på hur långe som helst, så vi kallar det för performance – en performance piece kan man säga. Någonstans mellan dikt och teater.

Hur går det till när ni skapar en sådan performance piece?

– Vi brukar träffas och brainstorma kring ett tema. Förra året till Alla hjärtans dag annordnade vi till exempel en open mic som hette Bloody Valentine, och då ville vi göra något som kontrasterade normativt heterosexuella parförhållanden. Anti-Alla hjärtans dag-hetsen. Då sätter vi oss och stormar kring ämnet, diskuterar vad vi känner kring det, och sedan skriver vi ett gemensamt google-dokument där alla lägger till saker. Det är väldigt mycket klippa/klistra, och ibland blir det fyra olika dikter som växer ihop när vi väl träffas igen.

Det är just det jag tycker verkar så svårt – att arrangera en dikt för fyra röster.

– Ja, men det har vi med oss från poetry slam, där det finns något som kallas "team peices". Det blir mycket refränger och upprepningar och mantran i kör. I och med att vi är fyra röster blir de lätt att jobba med körer, ekon och effekter.

På youtube kan en bland annat se det resulterande Alla hjärtans dag-stycket Den heteronormativa tvåsamheten och Flickan med guldbusken, om tabu kring kroppsbehårings. Varför är just poetry slam ett så bra medium för att utmana patriarkatet?

– Vi jobbar väldigt mycket med humor och vi driver med oss själva och använder oss av allas röster, så att det inte bara blir “det här är fel!” hela tiden. Flera sidor får komma till tals. Ibland tänker vi till och med att vi är för mesiga och inte nog radikala, eftersom vi ofta spelar i feministiska sammanhang. Men vi uppträdde på Hammock i Majorna för en massa stammisar en gång, och några som satt och åt blev så äcklade att det gick ut då de såg våra orakade armhålor. Men för andra blev det en ögonöppnare – så därför är det kul att få spela på typ en pub, där folk inte nödvändigtvis är likasinnade.

Henrik Boström

blandat
Powered by Labrador CMS