Hej Perssons Pack!

I 25 år har Per Persson skrivit poplåtar på svenska iPerssons Pack, men nu är det slut på det roliga. Bandet är ute på en avslutande turné sompå lördagdimper ner i Göteborg och Pustervik. Vi ringde upp frontfiguren och låtskrivaren, för att prata om 80-talets otäcka sound, one-liners och att dricka med restaurangare.

2014-09-10 12:12 2014-09-10 12:12
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Perssonspack.se

Berätta om spelningen på Pustervik! Vad kan man förvänta sig av den?

– Så lite ballader som mnöjigt. Ibland får man väl trycka in nåt, men jag gillar egentligen inte sånt.

Varför väljer ni att lägga ner just nu?

– Det är ju en fin, jämn årssiffra, 25 år. Men sen tröttnar man på varandra. Jag tror alla inblandade älskar att spela låtarna för låtarna, men inte med varandra. Oj, det där lät ju bra!

Ja, riktigt bra citat! Det är sånt som journalister gillar.

– Pelle i Hives är ju mästare på sånt där, one-liners. Men tydligen tänker han i en minut innan han säger något, så han är rätt jobbig att intervjua. Det är ju så, bra grejer kommer inte på direkten.

Finns det någon chans att ni startar upp igen, som ni gjorde efter förra avbrottet?

– Nej, absolut inte.

Hur tror du det kommer kännas när sista tonen klingar ut på sista turnéstoppet, Nalen?

– Jag vet inte, det är svårt att säga. Men jag är en ganska kall fisk, så jag tror inte att det kommer bli en tår eller någonting.

Hur mycket skiljer sig Packet nu, mot packet för 25 år sedan?

– Alla har blivit äldre, naturligtvis. Ja, förutom jag, då. Niclas (Frisk, har spelat med bland andra A Camp, Titiyo och Popsicle, red.anm.) är etablerad, då var han bara en spoling som inte visste någonting, men nu kan han det mesta. Då kunde Magnus Lindh allting, men nu kan han ingenting. Det är en bakvänd evolution, för hans del.

Tror du att ditt 1989-jag hade varit nöjd med utvecklingen?

– Ja, det tror jag, men samtidigt hade vi ingen tanke på det då. Då var det mer "wow, vi har fått en spelning!". Det var fantastiskt med den resan vi gjorde då. När man plötsligt slapp se golvet framför scenen för första gången i sitt liv. Man spelar och det kommer folk och ställena blir fulla. Vi gjorde några väldigt bra spelningar i Göteborg på Magasinet, kommer jag ihåg. Vi hade varit i Norge och kom med en sån där merca-buss, det borde vara 89. Vi var helt slut-tjottabläng i skallen och gjorde ändå en fantastisk spelning där på Magasinet.

Det var väl runt den tiden och på just Magasinet som Göteborgs-popen började ta form också.

– Ja, och jag är lite stolt över att man var en av de som sopade bort det där otäcka 80-talsljudet som varit innan. Utan att slå sig för bröstet förstås, för vi var en promilles promille av alla de som var med och tog bort det där otäcka ljudet som var då. Man läser om Icona Pop idag och de säger "vi är 80-talsinfluerade". Då tänker jag "ni är ju jättebra och låter inte alls som 80-talet. Var glada för det!" 80-talet var väldigt uselt.

Vem gör den bästa svenska popmusiken just nu?

– Naturligtvis Håkan, han är ju fantastisk. Fast nu låter det här som nåt slags Göteborgs-frieri och jag gillar inte den grejen. När folk säger "åh, vad fantastiskt det är att vara i SÖLVESBORG!" Den sortens publikfrieri gillar inte jag.

Trots att några av våra allra största artister säger sig ha inspirerats av er musik, känns det som det är många inte har stenkoll på er. Om man ska börja lyssna in sig, var ska man då börja?

– Egentligen ska man börja med första plattan. Benny Andersson gjorde en fågelskiva en gång i tiden, en CD-samling med fågelläten, och ungefär så lät vi då, i början. Det är inga daterade ljud, bara några mikrofoner och ett band och en sångare som skriker och skränar.

Vilken är den bästa låt du någonsin skrivit?

– Bortom månen och mars, som Totta spelade in innan oss. Det är något stort med texten där, det är nästan som nåt ur bibeln. Fast första versen handlar mest om nedknackade rockstjärnor som dött, men det blir stort mot slutet.

Är det något jag borde fråga dig om, som jag inte gjort?

– Jo, jag kan berätta en grej. Vi gjorde en skiva i Danmark som vi aldrig spelat live, och nu har folk börjat fråga efter en speciell låt från den skivan. Vi satt i logen för någon månad sedan och pratade om att vi inte kan en enda låt från den skivan. Då sa Norpan, vår inhyrda trummis, "det kan jag!", "jaha, hur fan kan du det?" frågade vi och han svarade "den har jag spelat jättemycket med Winnerbäck, han brukade spela den live!" Vi har aldrig spelat den och själv hade man glömt bort låten, men nu har vi plockat upp den. Det liv jag älskar att leva, heter den. Jag kan berätta hur den kom till, om du har tid?

Jag har tid!

– På den tiden, tidigt 90-tal, bodde jag mer eller mindre på Tranan i Stockholm och på söndagarna höll bartendrarna där på att experimentera med drinkar. Jag var deras crash test dummy, ja, provsmakare och en kväll gick det som det gick. Jag gick in på toa, ramlade och slog mig i huvet. När jag sen gick tillbaka till baren fick jag en stor handduk runt huvet, för hade slagit sönder det. Jag såg ut som en öken-beduin, men jag fortsatte prova drinkar. Bartendrarna skulle gå vidare, för det gör ju sånna som jobbar restaurang på söndagar, och jag hängde på. Vi hamnade på Café Opera och jag stod där med en nedblodad handduk runt huvet. Efter ett tag tänkte jag "nej, nu skärper du dig, Persson, nu får du åka hem". När jag kommer hem är det redan måndag morgon och jag tittar mig i spegeln, och står där med en nedblodad handduk på huvudet. Då hörde jag min granne för första gången någonsin. Han hade högljutt sex. Det där oljudet, den där kvällen, då kom texten till låten: det liv jag älskar att leva, tar långsamt livet av mig.

Karin Londré

blandat
Powered by Labrador CMS