Hej Notre Barq!

Publicerad Senast uppdaterad

Om du hängde mycket på CIooney´s i våras kanske du hade turen att se bandet Notre Barq, när de körde sin första spelning någonsin på Clooney´s nya scen? Läskigt, kanske ni tänker nu? Nej nej, enligt säkra källor var spelningen hur fet som helst. I alla fall så pass fet att bandet blev inbjudna att lira där igen, redan nu till helgen. (Uppenbarligen måste det gjort någonting bra). Naturligtvis blev vi lite nyfikna på vad Notre Barq är, och vi ställde därför, i vanlig trumman-ordning, ett gäng frågor inför spelningen.

Berätta om er, vilka är ni?

Man kan väl mer eller mindre säga att Notre Barq är ett musicerande kollektiv vars livekonstellation består av 6-8 medlemmar. Vår musik kan närmast beskrivas som tung halvexperimentell orgelpop med cowboyinslag och inspirationer från 60-/70-talet. Trots att stor fokus ligger på musikaliteten så är vi även i stor grad besatta av det visuella och teatriala/filmiska, vilket även återspeglar våra spelningar som subtilt besmyckas med visuella inslag, skådespel och annorlunda rekvisita.

Och hur ska ni ta över världen?

Den är redan vår (och er). Vår spelplan, illusion och lekplats.

Vilken film önskar du att ni gjort filmmusiken till?

Per un pugno di dollari

Hur ska ni göra för att alla ska ta en extra shot av ren eufori på lördag?

Vi har börjat arbeta på ett projekt med några anonyma anhängare som försöker hjälpa oss att spetsa all Clooney's dryck med MDMA på lördag. Studierna om MDMA påvisar att hjärnan utsöndrar stora mängder seretonin under ruset, vilket resulterar i ökad empatiförmåga, ökad tillit och känsla av närhet till människor i omgivningen – och just eufori. Så det där lär förhoppningsvis ta hand av sig självt. Och sedan har vi en jävla ljusshow, flygande grejer och massa indiandans. För att inte tala om vår musik.

Vad är inne?

Eftersom man teoretiskt sett kan dyka upp i "befläckad latexdräkt" lika väl som i en söndagsmarknadst-shirt med vargtryck och anses som hipp, så: allt.

Vad är ute?

Individualismen som skapat ovanstående. Det är dags för konformismens återtåg, och då inte av sorten "alla har keps med ironiska plattityder" utan snarare "alla ska ha samma sorts keps, med samma jävla text (om det är så jävla viktigt)". Nej, vet du vad? LIKGILTIGHET. Även om det kanske inte är ute så borde det vara det.

Hur kommer vi om 30 att summera början av 2010-talet?

Vad kul vi hade. Fula frisyrer dock. Borde inte köpt massa jävla LP-skivor. Dom tar ju bara massa plats

Det sympatiska paret Chris O'Neill och Prinsessan Madeleine ska bli föräldrar. Vad är värre?

Inget. Kriget i Syrien är ett jävla party i jämförelse. Något som kanske kan mäta sig: sarkasm i skrift.

Vill du tipsa om något?

Bli vegan! Har en kompis som är det.

Anna Wester

Powered by Labrador CMS