Hej Nina Jeppsson!

Foto: Lars Dyrendom.

Vad är Att öva på Våldtäkt?

– Att öva på våldtäkt är att leva i vårt patriarkala samhälle, att delta i vår dominerande kultur, vilket är omöjligt att undvika. Det är den ständiga återupprepningen av kvinnlig underordning och manlig dominans i såväl verkligheten som i de speglingar av verkligheten som vi utsätts för. Ibland kallas dessa speglingar för konst och bland för underhållning. Men det är samma våldsamma modell av makt som reproduceras, från Hollywood-romcoms till Lars Von Triers komplexa konstnärliga undersökningar av Kvinnan. Att öva på våldtäkt är det normala, vilket i sig är det mest våldsamma.

Vad kommer namnet ifrån?

– Namnet kommer ur insikten om att våldtäkten inte är en avvikelse utan ingår i den normala (relations)dramaturgin, som ibland till och med, perverst nog, kallas romantik. Jag fick kanske syn på det tydligare på grund av mitt yrke. Vi skådespelerskor lär oss att tävla om att vara den mest trovärdiga masochisten – det är det som kallas talang. Detta sker främst på institutionerna, vilka i och för sig aldrig har vetat något om konst. Men det är egentligen mer allvarligt med den repetition som sker i vardagen, för där finns mindre av fiktionens delvis distanserande effekt, repetitionen ristas rakt in i ömma köttet.

Föreställningen är en blandning av flera konstformer. Det är monolog hämtad från verkligheten blandat med, vad jag förstår, en väldigt fysisk teater. Dessutom har ljudkonstnären Cicely Irvine samplat ljud till och det finns tre musiker på scen under föreställningen. Varför valde ni att göra det på det sättet?

– I föreställningen utforskar vi den kvinnliga erfarenheten av att leva i vårt patriarkala samhälle. Det är en motstridig, konfliktfyllda och stundtals schizofren plats, som vi har strävat efter att gestalta även i föreställningens form. Därav valet av olika scenspråk och konstformer som krockar mot varandra.

Du gestaltar flera olika kvinnor under föreställningen, bland annat Fröken Julie, Natascha Kampusch och Aileen Wuornos, som alla har olika förutsättningar på olika geografiska platser och under olika epoker. Vad är det mest utmanande med det?

– Den viktigaste skillnaden mellan de kvinnor jag gestaltar i föreställningen är att några är fiktiva medan andra har funnits/finns på riktigt. Eller, det viktigaste är frågan om det är någon skillnad? Kanske är det så att eftersom våra verkliga upplevelser konstrueras utifrån maktens fiktiva dramaturgier, så är kvinnor, åtminstone delvis, fiktiva varelser? Dessutom gestaltar jag mig själv. Och jag är ju, precis som andra kvinnor, framskriven av patriarkatet, precis som till exempel Fröken Julie är framskriven av Strindberg. Det låter kanske deppigt, men jag tror att här finns en radikal potential: Kanske är denna position, med ena benet i fiktionen och det andra i verkligheten, den mörkerplats som är bästa utgångspunkten för en revolution.

Du har skrivit manus till föreställningen. Hur valde du ut de fragment som skulle binda ihop berättelsen?

– Kvinnlig intuition. Det är ett urval ur en både frivillig och ofrivillig research i könsmaktsordningen.

Varför har just du gjort den här föreställningen?

– Det är inte viktigt att det är just jag. Vi är många med erfarenheter av att leva som kvinna i samhället. Föreställningen innehåller mina specifika erfarenheter, och är präglad av bland annat mina konstnärliga uttryck, men det är endast medel för att tränga djupare in i den maktstruktur som vi vill omstörta.

Föreställningen ställer frågor om vad som är våldtäkt och vad som är romantik, om över och underordningar och strukturer som repeteras gång på gång mellan kvinnor och män i vår kultur. Hur kan man förändra? Kan man ens det?

– Ja, det går att förändra. Historien består av förtryck och utsugning men också av kamp, motstånd och förändring. Vi har gjort Att öva på våldtäkt för att kartlägga känslornas och begärens politik, i syfte att utsätta oss själva och publiken för en verklighet som vi måste hjälpas åt att förändra. Det är en smärtsam process att blottlägga strukturerna runt omkring och inuti sig själv. Men en måste bli medveten om dem för att kunna förändra dem. Jag tror att det är nödvändigt att vara hänsynslös. För varje reproduktion av maktordningen skulle det istället kunna finnas en helt ny berättelse.

Vad gör dig riktigt förbannad?

– Väldigt mycket. Framförallt kapitalismen och dess avskyvärda konsekvenser för människor och för hela världen. De skendemokratiska processer som sker i detta land just nu, ”Alla människor är lika mycket värda”-hyckleriet från politiker som säljer ut alla våra gemensamma tillgångar till ett fåtal rika affärsmän som profiterar på människors tid, liv och kroppar. Europas gränser gör mig förbannad. Att människor lider och dör när de försöker ta sig till Europa för att överleva, eller blir utvisade om de lyckas komma hit. Det är så fruktansvärt fel.

Det här är tredje spelperioden på Folkan. Varför tror du att Att öva på Våldtäkt är så uppskattad?

– Förhoppningsvis lyckas vi skapa en kuslig igenkänning. För många kvinnor tror jag att föreställningen i sin råhet faktiskt kan verka tröstande, lite som en kärlekshandling. En bekräftelse på en redan upplevd verklighet. Däremot har jag sett några män i publiken med fågelholksansikten eller rent av äckel i blicken. Det roar mig.

Varför bör man gå och se den?

– För att den är en uppriktig och hänsynslös djupdykning i något som angår oss alla. För att vi måste hjälpas åt att förändra den våldsamma, maktskeva, så kallade normala verklighetens beskaffenhet. För att vi måste krossa könsmaktsordningen.

Fanny Wijk

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela stan #11. Den 9-17 september spelas Att öva på Våldtäkt på Folkteaterns Vita Scen.